Tokyo 30 oktber, dag 6

Den lugnaste dagen hittills under vistelsen i Tokyo. Vi kom upp i hyfsad tid, jag lämnade Ryokan strax efter tio och gick till Internetstället och kollade min mail. Per sov en liten stund till och vi träffades vid elva utanför Oicity, ett ganska stort varuhus som ligger bra till i västra delen av Ikebukuro centrum. Planen var att vi skulle ta en promenad bort till Sunshine City och kolla på utsikten, åka den jättesnabba hissen och kanske även ta en titt på världens största bil-showroom, som ligger här. Det tillhör Toyota och vi var där, men det var rätt tradigt. De hade nästan inga kul bilar alls, utan det var ett helt vanligt bilförsäljningsställe fast i fem våningar. Byggnaden var däremot ganska kul.

När vi träffades utanför Oicity, mycket punktligt båda två, satte vi en kurs och började traska. Tyvärr visade det sig efter en stund att de luriga kartorna skojade till det för oss igen och vi kom på efter ett tag att vi hade gått åt helt fel håll. Så, vi vände och gick tillbaka igen. Det var inte så långt och snart kunde vi se huvudbyggnaden i Sunshine city, som med sina 60 våningar är en av de högsta i Tokyo, och den såg ganska imponerande ut när vi var precis under den. Konstigt nog syns den väldigt dåligt på håll, man tycker ju att den borde höja sig över mängden, men det gör den faktiskt inte. När vi kom in yrade vi omkring en stund innan vi hittade rätt hiss. Där fanns olika hissar beroende på vilken våning man skulle till, men ingen av dem gick till våning 60. Vi hittade lite skyltar på japanska som antagligen beskrev var hissen upp dit fanns, men det hjälpte inte mycket. Det såg ut som att de skulle finnas på andra våningen, men där hittade vi ingenting heller. Till sist lyckades vi, halv av en slump, få syn på en skylt som pekade neråt en våning och som visade sig leda till den berömda hissen. Utanför stod en liten japansk dam i lustiga kläder och guidade oss in i hissen. Den var enormt snabb, de 60 våningarna gick på 30 sekunder ungefär, tyvärr kände man inte så mycket av hastigheten mer än ett litet sug i magen och lätt lock för öronen. Inte heller nedfärden var så spektakulär om man bortser från hur fort det då gick, men som man alltså inte märkte. Utsikten å andra sidan var riktigt häftig. Det fanns fönster åt alla håll så man såg mycket av Tokyo. Tyvärr kunde man inte komma ut, det hade varit ändå bättre, men vi var rätt nöjda ändå. Tokyo verkar vara omgivet av ett ständigt dis, i alla fall har det varit disigt de dagar vi har varit här, vilket gör att horisonten blir ganska suddig och man kunde inte se Fuji, något som gjorde Per lite besviken. Jag hade inte tänkt på det, så mig gjorde det inget. Däremot var det imponerande att få en känsla av hur stor staden verkligen är, i alla riktningar såg man bara hus, hus och hus. Nu är ju det egentligen inte någon större skillnad mot hur det är att titta ut över London från The Eye, men där kunde man i alla fall ana en gradvis förändring i bebyggelsen. Det kunde man knappt här. En del av de områden vi varit i tidigare låg en bit bort i diset och man såg riktigt höga hus nästan hela vägen mot horisonten i minst 180 grader. Vi kom ganska snabbt fram till att det måste vara oerhört läckert att vara här upp när det har mörknat och se alla ljus, vi får väl se om det blir någon kvällsutflykt till Sunshine City. När vi klara här, och hade kollat på Toyota gick vi in mot Ikebukuro centrum igen och kollade i lite affärer. Förutom de vanliga klädaffärerna som Per tittar i hann jag med en sväng i HMV; skivaffären. Det var inte så väldigt spännande, men det var billigt även där, och jag köpte faktiskt en skiva (nya Springsteen för ungefär 90 kr). Vi hittade även, till min stora glädje, ett Wendy’s och käkade fyrkantiga hamburgare och chili. Det var lite dyrare än McDonalds och Lotteria, men helt klart godare, bara chilin är ju värd ett besök. Vi såg dessutom det första Burger King hittills i Sunshine City, men det är ju inte så väldigt exotiskt, så det struntade vi i. På eftermiddagen åkte vi till Ginza för att se hur där ser ut när det inte ösregnar och för att se om vi kunde hitta Apple Store som ligger där. Det gjorde vi, fast den var inte lika kul som Sony Building, även om den såklart var väldigt snygg på alla sätt och vis. Jag köpte en iPod där och ett par lurar hos Sony, som jag blev sugen på sist vi var där. I övrigt är Ginza inte så roligt, bara en massa lyxaffärer där allting är svindyrt och ganska tradigt att titta på. Per vill hellre försöka hitta klädaffärer med mer vanliga kläder och därför åkte vi hem till Ikebukuro igen. Jag har tröttnat rätt mycket på varuhus och klädaffärer och stack hem och vilade medan han sprang omkring och letade. Resten av kvällen var jag på Ryokan och tog det väldigt lugnt, lite film, lite spel och lite pillande med bilder och med iPoden. I morgon kommer mamma, Asterios och Fredrik från Kyoto, så då kanske det blir full rulle. Inte alls dumt att vila lite inför det.

tokyojapan

Tokyo 29 oktober, dag 5

Idag sov vi ganska länge igen och sen slappade vi lite på rummet innan vi kom iväg. Strax efter halv två var vi klara med ”morgonbestyren” och hade klarat av ett kortare besök på internetstället. Dagens plan var att ta oss till Shibuya och kolla in ungdomsshopping och konstigt folk. Vi kom dit ganska sent och hann nästan inte se området i dagsljus alls, det mörknar snabbt omkring klockan halv fyra. Tunnelbanesystemet är mycket bra här, och det som tar klart längst tid när man skall förflytta sig mellan stadsdelarna är att traska omkring nere på de enorma stationerna som inte sällan är ihopbyggda med olika varuhus. De är ganska rörigt trots väldigt tydlig skyltning och tar sin lilla tid att ta sig igenom. Vi börjar dock få lite koll på stationen i Ikebukuro, som ju är ”vår” station, så där går det lite snabbare nu. Det hela kompliceras ytterligare något av att det finns mängder av upp- och nergångar till varje station och att info-kartorna inte konsekvent har norr uppåt, vilket vi från Sverige ju är vana vid.

Hur som helst, vi kom i alla fall fram till Shibuya och gav oss med friskt mod på det första stora varuhuset; Shibuya 109. Det visade sig senare att det finns två Shibuya 109 som vart och ett omfattar sju våningar eller så med konstiga kläder. Det första var helt och hållet ägnat tjejmode och det gick vi igenom ganska fort utan att egentligen kolla det särskilt noga. Det andra däremot hade tre eller fyra våningar med herrkläder, så där var vi betydligt längre. Det mesta var konstigt och mest imponerade var vi helt klart av de rejält uppklädda (utspökade?) anställda i de olika butikerna samt att varje butik spelade sin egen musik. De spelade dessutom högt, rejält högt, vilket fick det hela att kännas än mer besynnerligt; roligt var det i alla fall, även om ingen av oss hittade något som vi ens skulle överväga att klä oss i, bortsett från en tröja som såg schysst ut. Det blev ett par likadana varuhus till innan jag gav upp. Dessförinnan hann vi dock med en del mindre butiker längs gågatorna i området och jag köpte faktiskt ett par nya gympaskor, mest på grund av att de andra blev dyblöta i ösregnet härom dagen och fortfarande luktar skumt. Vi fick dessutom se en helt annan av Shibuyas omskrivna sevärdheter; Love Hill.

Love Hill är ett område där det finns massor, ja verkligen massor, av ”Love hotels”. Detta är inte, vilket man kan luras att tro, någon sorts bordeller utan istället hotell där man stannar från någon dryg timme upp till hela nätter tillsammans med någon man har med sig. Som jag har förstått det är det ganska vanligt att japanerna nyttjar dessa hotell för att få en lugn stund (det står ofta rest på hotellens annonser) tillsammans med sin partner, såväl ungdomar som äldre. Jag vet inte säkert, men det kanske har med att de är trångbodda att göra. Hur som helst är det ett ganska lustigt område och hotellen varierar ganska friskt i utseende och erbjuder olika typer av spännande miljöer och ibland även kostymer för att piffa till det extra mycket. Vi såg bland annat ett romersk hotell, rätt många som var pastellfärgade och lite gulliga, ett som hette Alcatraz och hade celler med gallerdörrar, några ganska futuristiska och en del annat mer eller mindre märkligt. Jag hade läst att det skulle finnas palats med inspiration från Tusen och en natt och gotiska slott, men dem såg vi tyvärr inte röken av. En annan gång kanske. Trots det exotiska Love Hill var Shibuyas höjdpunkt en futsal-plan som låg uppe på taket till ett av varuhusen. Bortsett från att det alltid är trevligt med fotbollsplaner hade man häftig utsikt därifrån och både jag och Per tog ett par bra bilder därifrån. Jag gillar neonljus och ljusskyltar och i det avseendet är nog Tokyo paradiset på jorden.

När vi hade yrat runt rätt länge, tyckte jag, i olika varuhus och tittat på knepiga kläder bestämde jag mig för att det var dags att se något annat. Det tyckte inte Per, så vi skildes åt; han stannade kvar och jag tog tunnelbanan upp till Ueno.

Ueno är en av de stadsdelar som kan uppvisa en antydan av hur Tokyo såg ut för drygt femtio år sen, det var i alla fall vad jag hade läst. Lite äldre och mer slitet var det nog, men så värst gammalt såg det inte ut, åtminstone inte i mörkret, kanske ser man det bättre i dagsljus. Jag var dessutom ganska trött och orkade inte gå runt så mycket utan nöjde mig med en sväng genom parken och ett par kvarter av den gamla Svarta marknaden, Ameya Yokocho. Under kriget, kanske även efter, var detta den amerikanske svarta marknaden och här såldes mycket skumt då. Nu såg det mest ut som en basarvariant på vad som säljs i resten av Tokyo, vilket kan bero på att jag kom dit ganska sent, men området var häftigt och såg verkligen ut som en svart marknad, beläget under en stor järnvägsbro, med trånga gator och ganska låga hus. Det blir nog minst ett besök till här, det är säkerligen rätt kul på dagen när allt är öppet. Eftersom jag var ganska trött redan innan jag kom fram till Ueno begav jag mig ganska snart hemåt. Jag var hemma vid elva ungefär och gick och la mig ganska tidigt. Börjar bli lite trött på varuhus och jag tror att jag skall dra ner lite på dem i morgon också.

Tokyo 28 oktober, dag 4

Idag var vi uppe tidigt, redan vid tio lämnade vi Ryokan för att få tag på biljetter till dagens lokala match i J-league; FC Tokyo mot Kawasaki. Vid ett flertal tillfällen någon dag innan hade vi passerat en biljettaffär som heter Wealth, och nu gällde det bara att hitta den. Det gick inte så bra till en början, vi har gått i en massa korsningar i Ikebukuro, och att hitta den rätta var inte helt enkelt. Vi letade en stund och sedan tog Per mod till sig och frågade en polis. Det hjälpte inte så mycket, men vi fick åtminstone tips om ett annat ställe som sålde biljetter på andra sidan Ikebukuro Station. Dit orkade vi inte gå, det är förvånansvärt långt, så vi letade vidare istället. Till sist lyckades vi hitta det ungefär där vi började leta. Då var där stängt. Söndag är söndag även i Tokyo. Vad skulle vi nu göra? Jo, vi frågade en herre i en fotbollströjaffär om det brukade gå att få tag på biljetter på plats och det skulle inte vara några problem sa han.

Så, vi satte oss på JR-line som är någon sorts ringlinjetåg i riktning mot Shinjuku för att där byta och ta oss ut mot området Chofu i sydvästra centrala Tokyo. Det gick fort och var inga problem, vi fick byta en gång till på stationen i Chofu för att komma med ett tåg till Ajinomoto Stadium. Tåget fylldes ganska fort upp av folk med FC Tokyos röd-blåa tröjor och Kawasakis ljusblå-svarta; vi var rätt. När vi kom av tåget, hjälpta av en familj med tröjor, halsdukar, flaggor och mössar i Kawasakis färger, följde vi snällt med den strida strömmen av ordentligt uppklädda supportrar i riktning mot stadion. När vi kom fram, i god tid två timmar innan avspark, var det ett självklart myller av folk som sålde godis, souvenirer, dricka, program, fan-crew som ropade ut något i megafoner, lagens egna hamburgare och konstiga tält där man nog kunde spela på matchen på något sätt. Vi krånglade oss fram till en biljettlucka och fick tag på två biljetter till ena långsidan högt upp för imponerande 3200 Yen styck (ungefär 160 kr). Att ta sig till platserna visade sig vara lättare sagt än gjort, dels då de var på motsatta sidan av stadion, som inte är liten och tar en stund att gå runt eftersom man inte direkt är ensam och dels då vi inte kunde hitta någonting alls på biljetten som liknade en platsanvisning. Efter en liten paus i ett av de många souvenirstånden och inhandlande av bilprydnad till mig och FC Tokyo-halsduk till Per lyckades vi ta oss runt och hitta en ingång med en ganska lång kö som dock gick väldigt fort att ta sig igenom. Till sist hittade vi sektion B33, där vi skulle sitta och återstod då bara problemet med att hitta våra exakta platser. Det kändes som ett helt omöjligt projekt, och jag frågade en vakt. Vakten var ingen hejare på att prata engelska, men han förstod vad jag menade och vinkade glatt med oss. Sen gick han bort från vår sektion och upp på ett helt annat ställe där han medelst knackig engelska ackompanjerat av gestikulerande lyckades få oss att förstå att man inte har platser utan sätter sig där man tycker att det verkar trevligt att sitta inom ett givet område. Vi satte oss ganska mitt på vår sektion, vilket innebar ungefär i höjd med mittlinjen; bra platser med andra ord. Lustigt nog verkade det som att de flesta tog sig upp på läktaren och lämnade lite väskor, jackor och andra grejer för att markera att platserna var upptagna och sedan gick igen. Antagligen är det inget större problem med folk som knycker grejer eller platser på fotboll i Japan. När de började komma tillbaka igen insåg vi att det de hade varit och handlat mat, för nu började det ätas, och det slutade de inte med under hela matchen. De hade lite uppehåll då och då, men en del käkade under säkert halva tiden de satt på sina platser. Vi åt ingenting, om man inte räknar glassen jag åt på väg in som jag ännu inte kan definiera smaken på, men vi drack en del vatten och Cola. På kortsidorna var, som brukligt är, de olika klackarna stationerade. Hemmaklacken, som givetvis var störst, var knäpptysta och bortaklacken höll igång bra långt innan det var dags att börja. När spelare till sist visade sig för lite uppvärmning, föregången av ordentligt bugande, blev det lite drag, men hemmaklacken var fortsatt lugn. Det var inte förrän det skulle presenteras spelare som det blev ordentligt liv, både jubel åt de egna och faktiskt även buande åt motståndarna, vissa i synnerhet, men vi vet såklart varken vilka eller varför. Ingen engelska eller romerska bokstäver här inte.

När matchen började gjorde Kawasaki processen kort med ett offensivt men försvarsmässigt rörigt FC Tokyo och ledde med 0-2 efter 25 minuter. En ledning som växte till 0-4 innan paus och när spelarna bugade till avsked hade FC Tokyos stackars målvakt, det var verkligen inte hans fel, plockat ut inte mindre än sju bollar ur nätet. Han var nog inte så glad. Publiken verkade inte bry sig alltför mycket, även om rätt många gick hem ganska tidigt i andra halvlek och oss gjorde det ju inte så mycket; vi fick se många mål. Dessutom såg vi inte röken av något regn, eller några moln för den delen, istället var det strålande solsken hela dagen och vi satt i t-shirt och svettade på stadion. Inte alls fel med tanke på de första dagarna och hur vädret var där hemma innan vi åkte. Resultatet var däremot inte särskilt rättvist, Tokyo spelade klart bäst stora delar av matchen och borde ha gjort åtminstone något eller några mål, fast det är klart; släpper man in sju kan man inte säga så mycket om resultatet.

På hemvägen traskade vi en kort runda i Shinjuku och jag satt på en trevlig liten restaurang och käkade ris med någon sorts kött som var riktigt gott medan Per väntade utanför och fotade folk på gatan för att istället äta pasta hemma i Ikebukuro senare på kvällen. Vi konstaterade att Shinjuku kräver mer tid en annan dag, men jag var ganska trött och lite grinig så Per fick ge upp och vi åkte hem. En dusch, lite bananer och bullar och någon timmes dataspelande, i vanlig ordning, avslutade vår fjärde dag i Tokyo. För denna gången.