Kochi 29 november, Shikoku

dag hade jag sovmorgon och var inte uppe förrän vid åtta. Det var skönt minsann, men dagen blev hektisk. Eftersom jag övernattat i Takamatsu var det första som stod på programmet att besöka slottet i Takamatsu och framförallt Ritsurinparken. Jag började med det förstnämnda som inte var särskilt roligt alls. Man såg inte mycket av slottet och ändå mindre av havet det ligger vid. I storlek var det ungefär som ett uthus i Himeji och jag klarade av den korta promenaden i den tråkiga parken på mindre än tio minuter. Istället styrde jag mot Ritsurinparken. Den är anlagd av en rik och mäktig lokal familj och de höll på med att konstruera den under en väldig massa år, de började 1625 och den var klar 1745. Parken var fin med mycket kullar och vatten och en hel massa höstfärgade träd. Dessutom ligger den precis vid foten av ett lustigt Shikoku-berg som ser ut som en uppochnervänd tratt som bara ligger mitt i landskapet. Det sticker upp sådana berg överallt här och det gör landskapet ett ganska säreget. Jag lullade omkring här och fotograferade lite förstrött i ungefär två timmar innan det var tid att fara tillbaka ner till stationen för att ta tåget söderut, tvärsöver ön till staden Kochi.

Denna tågresa var en upplevelse skall jag säga. Landskapet på Shikoku är, som jag tidigare nämnt lite lustigt med alla utspridda små berg, åtminstone vid kusterna. Mitt på ön är det en annan femma. Tåget slingrade sig längs stup och sluttningar, genom tunnlar och över broar som sträckte sig över klyftor eller floder om vartannat. Tyvärr var det ganska svårt att fånga detta på bild och även om jag fick en del hyggliga bilder så hade jag inte många chanser att fotografera de allra häftigaste bergen och dalarna. Jag vet att jag har fläskat på med en del överdrivna uttryck tidigare, och hade det inte varit för det hade jag slängt in något fantastiskt och kanske rent av ett oerhört. Men, det skall jag inte göra. Vackert var det i alla fall och mycket speciellt. Resan tog ungefär två och en halv timme och jag flängde mellan tåget båda sidor för att få se så mycket av Shikoku som möjligt. Däremot gillar jag inte det här med tunnlarna, det är ju praktiskt, men mina öron ballar ur fullständigt och man tröttnar på ganska fort på att hålla på och blåsa hela tiden för att jämna ut trycket. Lite intressant är det dock för det måste ha kostat en förmögenhet att bygga dessa järnvägar med alla tunnlar genom bergen, och det är verkligen inte bara på Shikoku de har en massa tunnlar. Alla Shinkansen jag har åkt med hittills susar genom en massa de också, det är antagligen ett naturligt resultat av det bergiga landskapet som verkar vara ganska genomgående i Japan. Men, jag skall inte klaga, det var en mycket trevlig tågresa och det skall bli roligt att få göra om den redan i morgon åt andra hållet.

Väl framme i Kochi åkte jag till det lokala slottet och tog mig stapplande upp för alla trappor för att skåda en storslagen utsikt över staden med omgivande berg i en smått begynnande solnedgång. Där blev jag sittande och glodde på bergen en stund innan det slog mig att jag ju ville ut till Stilla Havskusten för att titta på en staty föreställande en lokal hjälte, Sakamoto Ryoma, som var inblandad i Meiji-restaurationen på något vis (när shogunatet föll och kejsaren återfick en större politisk makt, på ett ungefär) under andra hälften av 1800-talet. Så, jag kastade mig i en taxi och hade vissa problem att få chauffören att förstå vart jag ville åka. En stund senare förstod jag att detta nog främst berodde på att det var en bra bit, det tog säkert 45 minuter och kostade, med japanska mått, svindlande 160 kronor. Statyn var inget vidare rolig, delvis beroende på att de höll på och byggde om något precis bredvid den så att den flankerades av en stilig presenningtäckt byggställning. Desto mysigare var det att sitta vid Stilla Havet i behaglig värme och se de stora vågorna rulla in medan mörkret föll. Lite pretto-romantik-varning här, jag vet, men det var faktiskt riktigt mysigt. Jag satt en bra stund och bara njöt av lukten, ljudet och utsikten. Ett par bilder fick jag till som visar hur fint det var, men ljudet och doften får man försöka föreställa sig på egen hand. Det var ett värdigt avslut på en dag präglad av naturupplevelser och bussresan tillbaka till stan var lång och sömnig.

Väl i centrum har jag fått i mig en biff-curry, och nu är det dags att sova. Uppstigning klockan fem i morgon igen för avfärd mot Hiroshima med atombombsmonumentet och ett av japanernas viktigaste turistmål; ön Miyajima, med den berömda Torin (helig port) ute i vattnet. God natt.

 

Ritsurinparken

 

Resan tvärsöver Shikoku

 

Kochi

Takamatsu 28 november, Himeji-slottet och Takamatsu

I morse var jag rysligt trött. Uppstigning strax innan fem för att komma med ett tåg 06:10 från Nagano till Nagoya är sådär roligt. Men det gick bra, jag höll min förutbestämda plan och lämnade hotellet halv sex för att ha gott om tid till promenaden och navigering på stationen. Det var såklart inga problem alls och jag satt en stund och väntade, men det spelar faktiskt ingen större roll. Det viktigaste var att jag på tåget som jag skulle så att jag skulle hinna med att besöka slottet i Himeji. Detta slott är enligt Japan-guiden, som jag har lånat av Fredrik, dett främsta av tolv kvarvarande samurajslott. Nog var det fint alltid, för övrigt är det med i Akira Kurosawas Ran och Kagemusha, Shogun, en Bondfilm (You only live twice) och Den siste samurajen, och det var ett bra beslut att åka dit och titta. Jag har inte riktigt förstått vilka delar som är byggda när, men det verkar som att det mesta av det som står idag byggdes i början av 1600-talet, kanske skulle jag inflika att slottet är intakt, och inte någon ruinhög, vilket mina bilder förhoppningsvis kan understryka. De byggde ju sina slott ganska annorlunda mot hur det gjordes i Europa, och på det stora hela får jag nog säga att deras sätt, åtminstone, är vackrare. Hela slottet är vitt, både ”hus” och murar, och allt har fint dekorerade tak. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillar det här med dekorerade tak. Det hela är byggt på ett sätt som gör att det blir ett fasligt slingrande när man skall ta sig in, i syfte att förvirra en eventuellt anfallande fiende, och det gör att det är ett litet projekt att ta sig till bestämda punkter inne på slottsområdet. Det fanns tydligt markerade promenadvägar, och så länge man var på dem var det lugnt, men om man ville se något som de inte hade räknat med var det lite lurigt. Jag fick i alla fall sett allt, och det var rätt häftigt att se hur det såg ut inuti, och inte bara från utsidan. De hade trägolv överallt och varenda utrymme, som man fick se, var nästa lika fina. Nu lär ju de rum som nyttjades av härskarna här ha varit bättre utsmyckade än vaktrummen, men i grunden var de nästan exakt likadana; mörka trägolv och bjälkar och vita väggar.

När jag hade förundrats över allt detta i knappt två timmar var det dags att ge sig av med nästa tåg mot Okayama för byte mot Takamatsu, på Shikoku (ganska stor ö i syd-öst). Tågresan bjöd inte på någon större spänning och kvällen i Takamatsu var mest intressant för att jag hittade en sportbar och tittade på en eftersändning av Stuttgart – Rangers, som var sådär rolig. Men, jag drack öl till och var glad ändå, ända tills jag skulle tillbaka till hotellet och gick vilse. Jag fick åka taxi, men det var nära och kostade bara 550 Yen (28 kr), så det kastade ingen skugga över min långa men trevliga dag i mellersta Japan. Nog skrivet för denna gång.

Nagano 27 november, ap-berget.

Den största höjdpunkten, åtminstone på förhand, på min lilla tågtripp var att få se de vilda makakerna, en sorts apor, som bor i bergen ovanför Nagano. Detta ovanför, kan jag säga direkt, är som i uppåt och inte som i norrut. Jag vet faktiskt i vilket väderstreck bergen ligger från Nagano centrum, och det spelar kanske ingen större roll. Titta i en kartbok så vet du, jag har ingen här så jag lämnar det tills vidare. I alla fall, jag har verkligen sett fram emot att få se dessa makaker i verkligheten efter att ha sett dem i en BBC-dokumentär om apor. De har ett eget onsen (varmt källbad) där de ligger och slappar och för detta har de blivit ganska berömda. När tågresan planerades sattes detta i centrum och det är därför jag har stannat här två nätter mot en natt på alla andra ställen; för att få en heldag i på ap-berget. I likhet med resten av resan var utflykten till Jigokudani Yaen-Keon, som nationalparken heter, detaljplanerad på förhand. Uppstigning vid åtta för att hinna med en expressbuss klockan 09:10, 46 minuters bussresa och sedan en halvtimmes promenad till ap-badet. Det flöt på bra och jag samspråkade en del med en dam från Malaysia (ålder 25-30) på vägen upp. Det var en ganska naturskön bussresa med fruktodlingar och spetsiga höstfärgade berg. Tyvärr var det lite disigt och mycket låga moln vilket försämrade sikten med gjorde bergen lite häftigare.

Jag har varit lite orolig att detta med makakerna skulle komma att bli ett megafiasko om de gynnarna inte behagade visa upp sig just den dagen då jag besökte deras berg, men kvällsportieren på hotellet jag bor på sa att de alltid hänger vid sitt bad så att det var lugnt. Tryggad av detta traskade jag glad i hågen, men ganska varm, de trettio minuterna längs en slingrig stig utan sikt annat än lite framåt och bakåt på grund av äckliga tallar. Man hörde en fors längre ner men samma tallar skymde den mycket effektivt. Till sist kom jag fram till platsen där människornas bad ligger, en ganska speciell plats; det såg ut lite som den stora gruvan i Pale Rider, för den som har koll på den, och för er andra såg det lite konstigt ut (det kommer nog bilder på bildbloggen vad det lider). Redan här såg jag faktiskt den första makaken. Troligtvis hade den lille rackaren varit och knyckt något i soporna för han satt på en slänt och mumsade på något, jag stirrade lite men han var inte så lättflörtad så jag gick vidare rätt fort. Efter att jag betalat mitt inträde, 27 kronor, i ett litet roligt ruckel där jag senare på dagen kom att äta min medhavda lunch och värma mina kalla fingrar och var nu nära min höjdpunkt. Efter att jag passerat det lilla rucklet kunde jag se den första dammen och de första slappande makakerna. Det känns lite fånigt att hålla på och skriva exakt vad de gjorde hela tiden så jag bjuder på en snabb sammanfattning; de åt, badade, putsade varandra, bråkade, busade, hoppade, klättrade, vilade, frös, balanserade, drack och apade sig i största allmänhet. Jag lägger upp några bilder här så länge, och någon dag skall jag lägga upp fler och större på bilddagboken. Det sägs att de säger mer än tusen ord ändå, och så mycket mer orkar jag inte skriva just nu. Jag måste dessutom upp tidigt i morgon bitti.

Jag såg i alla fall en massa apor, och det på nära höll. De bokstavligt talat rände runt benen på en när man var där, tydligen mycket vana och obesvärade av mänskliga gäster. Det trista med detta är ju givetvis att de inte verkade så väldigt vilda. De matades av personalen i parken som även städade undan lite bajs och annat snusk från trägångbroarna som besökarna använder. Men, man skall inte klaga; hade det inte varit så här hade jag kanske inte fått se en enda makak och det är för övrigt inte alls säkert att de hade kunnat bo kvar överhuvudtaget om det inte hade varit för att de är en stor turistattraktion.

När jag hade gått den skojiga stigen tillbaka, tittat på en snowboard-halfpipe från OS 1998 och åkt buss tillbaka till Nagano tittade jag på ett tempel i stan och gick sedan hem för att ladda mina kamerabatterier och titta på bilderna jag tog på ap-berget. Dagen avslutades med frisörbesök (se eget inlägg) och en andra middag på två dagar på det finfina Yoshinoya. Nu är klockan kvart över nio och eftersom det blir tidigt i morgon bitti skall jag sova nu. God natt.