Asahikawa 9 november, dag 15

Vår första hela dag i Asahikawa, det var ganska kallt i rummet på morgonen, men futonen var ändå varmare och skönare än igår kväll och när jag drog ifrån gardinerna sken en varm och härlig sol på mig. Asahikawa ligger lite längre söderut än Malmö, så solen står högre på himlen och värmer bättre här, även om vintern är kallare och torrare än hemma. Vilket ju definitivt inte är negativt, mer snö och sol och mindre slask och grådask.

Efter frukost åkte vi ut för att ta reda på vad man att har att välja på när man skall köpa kontantkortstelefoner, pre-paid som det heter här. De är lite knepiga då det inte finns något sim-kort utan det på något vis är inbyggt i själva telefonen. Dessutom var det tydligen inte helt lätt vare sig att få tag på sådana telefoner, eller att köpa dem för den delen. I någon sorts brottsförebyggande syfte får man inte köpa dem om man inte har uppehållstillstånd, vilket vi inte har utan bara turistvisum, och de som är japaner eller har uppehållstillstånd får bara köpa två. Hur som helst for vi omkring en stund i Hirokos lilla roliga cityjeep, i Asahikawa åker man nämligen bil hela tiden och går eller cyklar inte alls om man inte är ung eller gammal, till olika ställen där de sålde mobiltelefoner. Det gick lite sådär, marknaden för pre-paid-telefoner verkar inte vara på topp direkt, men till slut hittade vi ett elektronikvaruhus modell större där de hade en modell som var pre-paid och hade menyer och manual på engelska. Tyvärr hade de bara en i butiken, och eftersom Hirokos bil inte rymmer fem personer hade vi ändå bara kunnat köpa två, så vi bestämde oss för att filura lite på det innan vi slog till. Nästa stopp var huvudbiblioteket där vi skulle kolla om de hade trådlöst Internet, vilket de inte hade. Efter det  åkte vi till downtown, så heter centrum i Japan, för att kolla ett Internetcafé som vi hade blivit tipsade om av Hirokos vän David som är engelsman. Där hade de två platser med vanligt bredband, det vill säga en sladd, som man fick använda till sin laptop om man köpte något i caféet. Då detta hittills är det överlägset bästa vi har hittat blir det nog något eller flera besök där vad det lider. Det beror lite på hur det går på universitetet där mor skall arbeta. Hon har tillgång till nätet där, men det är inte helt säkert att det går att ordna åt oss också, det ger sig.

När vi var i stan, internetcaféet ligger påförst vånginen i ett varuhus som heter Esta, så passade vi på att kolla efter havregryn på Seibu, där mamma handlade när hon bodde här, och sedan kom vi dessutom på att vi ville ha lite mat. Per ville ha pasta, så vi letade efter en pastarestaurang på Seibu, men deras restaurangavdelning hade krymp rejält mot vad alla mindes, även Hiroko, så vi var tvungna att ge upp ganska snabbt. Hiroko frågade sedan en anställd i varuhuset som tipsade oss om ett ställe på första källarvåningen i varuhuset bredvid. I det varuhuset möttes vi av en väldigt stor metallmodell av Howl’s vandrande slott från filmen med samma namn, Howl’s moving castle, ett sådant varuhus måste ju vara bra, och vid traskade glada i hågen ner en trappa för att titta på den italienska restaurangen. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men den såg ganska sunkig ut, även om menyn utanför var lite trevligare och vi bestämde oss för att gå in. Jag och mamma beställde minestrone med vitlöksbröd, Per beställde Carbonara och Hiroko tog, på mammas inrådan, Gnocci. Till vår förvåning var maten kalasbra, allt var jättegott och man fick stora fina portioner. Det är utan tvekan den bästa pastarestaurangen hittills, och jag har ju provat ett par eftersom jag har varit med Per som ju inte är så glad i att prova ny mat, även om jag har gjort revolt ibland och ätit japanska mat ensam istället.

Efter maten var tanken att vi skulle följa med Hiroko hem och hämta cyklar som vi skall få låna av henne och hennes man, men det regnade så vi var lite gnälliga och ville skjuta upp det. Vi åkte hem och tog det lugnt ett tag istället och sedan tog vi en promenad till en stormarknad som inte ligger så långt ifrån där vi bor och handlade en tjocktröja till Per, han hade inte tagit med sig någon alls, och lite mat och annat skojigt. På vägen hem gick vi inom på Sapporo Ramen och åt en japansk kvällsmat som vi alla tyckte om. Mamma åt någon sorts degknyten med köttfärs, de heter ungefär Gyosha, Per åt Misu-ramen, nudelsoppa, och jag åt risotto.

Kvällen avslutades för min del med film på datorn i sängen medan Per och mamma satt och gjorde något annat i hennes rum. Jag trivs så här långt mycket bra i Asahikawa, även om Tokyo var väldigt roligt så är det skönt med lägre tempo, kall frisk luft, berg vid horisonten och närhet till naturen. Lugn och ro skall det var

Asahikawa 7 november, dag 14

Idag har vi lämnat Tokyo och anlänt till Asahikawa som skall vara vårt hem under de kommande sju veckorna. Jag skall visserligen tågluffa under en av dessa veckor, troligen vecka 47, men hemma kommer ändå att vara Asahikawa.

Resan hit gick mycket bra, även om det började lite dåligt med en något ovillig receptionist på Kimi; han ville inte ringa efter taxi till oss för han höll på med något och sen tyckte han att vi skulle gå istället för att det inte var så långt. Mamma och Fredrik blev ganska irriterade på honom och Fredrik fick vara lite barsk, men vi fick som vi ville och taxiresor blev det. Asterios och Fredrik åkte till Ikebukuros tunnelbanestation för ta sig med Narita express till just Narita och flyga hem och vi åkte till Metropolitan Hotel för att ta flygbussen (Airport Limousine) till Haneda, som är inrikesflyplatsen. Hur deras resa gick därifrån vet jag inte idag, men vi får säkert något mail om det så småningom. Vi får väl se hur lång tid det tar att hitta ett bra ställe att surfa på här. Vår resa gick åtminstone väldigt smidigt; vi var framme på Haneda strax innan nio och hade således gott om tid eftersom flyget inte skulle gå förrän tolv. Lyckligtvis var den lilla damen i incheckningen en stjärna, hon flyttade oss till ett tidigare flyg så vi kom iväg redan vid tjugo i elva. Tanken var att mammas vän Hiroko och hennes vän Yoshiko skulle komma och hämta oss på flygplatsen så vi var lite oroliga att det skulle bli problem för dem med vår tidiga ankomst. Men det var inget problem, mamma ringde från Haneda och Hiroko stod och väntade på oss när vi landade. Efter en bilresa tvärsigenom Asahikawa kom vi fram till huset där Hirokos mamma bor, vi har dålig koll på vad hon heter och hon säger att vi skall kalla henne okasan (mamma ungefär), och där vi skulle få bo på hennes andra våning som hon inte använder. När vi kom dit släpa vi upp våra väskor, valde rum och sedan åt vi lunch, som Hiroko och Yoshiko hade förberett. Efter lunchen lämnade Yoshiko och vi andra, minus okasan som är lite gammal och trött och har ont i ryggen, åkte till en supermarket i närheten för att handla tandborstar, frukost och lite basmat. Handlingen var rolig, det är alltid kul att se hur de vanliga affärerna är utomlands, och vi var en betydigt större attraktion här än i Tokyo. Där fanns det rätt mycket västerlänningar och det var nästan bara barn som tittade på oss, men här i Asahikawa finns inte så många, så det blir nog lite mer tittande. Dessutom är de väl inte riktigt beredda på att ha västerlänningar i sin vardag på det viset som det blir när vi strosar omkring i deras mataffär. Vi fick i alla fall handlat vad vi skulle och sedan var det dags för middag. Vi fick inte hjälpa till så vi satt hos mamma och pratade medan Hiroko lagade mat. Dessutom bar jag och Per ner alla våra sängkläder till mammas rum, det är det enda av våra tre rum med ordentlig värme, så att de inte skulle vara så kalla när det var sängdags. Jag vet inte exakt hur kallt det var hos mig, men det var inte mer än 15 grader. Nu stör det ju inte mig så mycket, men Per var lite orolig.

Till middag fick vi spagetti och köttfärssås, japanska grönsaker och kyckling, jag åt dessutom lite ris och det fanns bröd och potatissallad, inte på något sätt lik den vi har i Sverige, kvar sedan lunchen. Det var gott och vi blev mätta och belåtna, inte blev det sämre av att vi, mest jag egentligen, därtill fick japansk öl; Sapporo, som också är väldans god. När vi hade ätit var det dags för resans första besök på ett public bath. Jag var lite orolig för att jag har läst att på vissa ställen är det förbjudet med tatueringar, men Hiroko sa att det var lugnt. Vi kom fram, delade på oss, manligt och kvinnligt, och badade. I deras badhus finns en massa bassänger, stora som bubbelpooler på svenska badhus ungefär, med varmt vatten i olika temperaturer. Man börjar med att sitta, eller stå, vid en tvättplats med dusch och en liten balja där man tvättar sig ordenligt och sedan lägger man sig i en bassäng och slappnar av. Det är mycket skönt och stället vi var på hade dessutom en uteavdelning med fyra bassänger, vilket inte gör någonting sämre när det är fem grader i luften. Vi kände oss mycket rena och harmoniska när vi var färdiga och Per och jag satt en stund och slappade i deras lilla café medan vi väntade på tanterna. Tyvärr visade det sig i efterhand att man inte fick lov att bada där om man hade tatueringar, åtminstone inte om man dessutom var västerlänning eftersom de har lite problem med ryssar som bär sig illa åt här, så för min del blir det inga fler besök där. Vi får väl prova runt och se om vi hittar något ställe där de släpper in mig; i fortsättningen skall jag propsa på att vi frågar innan vi går in. Hiroko ar lite sur och tyckte att regeln var löjlig, men tycker egentligen att det är okej, är det en regel så är det. Det kommer ursprungligen av att det bara är dem som är engagerade inom den organiserade brottsligheten som tatuerar sig i Japan, men ryssarna har som sagt ytterligare krånglat till det. VI får se hur det går.

Efter badet blev det inte mycket gjort. Per och jag tog en liten promenad i närområdet och sedan bäddade vi i ordning våra futoner, spelade en stund och gick och la oss. Jag försökte se på en film, men jag kom inte så långt; det var lite kallt i rummet, men futonen var varm och skön och jag somnade nästan direkt.

Tokyo 6 november, dag 13

Den sista hela dagen i Tokyo blev ganska märklig. Planen var att gå till Kimi information och kolla mail samt lägga upp lite grejer på nätet och sedan gå till en coin-wash, betaltvätteri, och tvätta mina underkläder så att jag slipper släpa på en massa skitigt upp till Asahikawa.

Jag sov länge, gick inte upp förrän vid elva, och knatade sedan bort till Kimi information och gjorde vad jag skulle. Det gick bra och så långt inga problem. När jag kom tillbaka till Kimi Ryokan mötte jag mamma i tamburen och hon var ganska upprörd eftersom hon alldeles innan hade gått och lullat vid stationen i Ikebukuro när någon skrek till och pekade upp i luften; mamma kikade uppåt, såg något kommar farande och hoppade undan. Sekunden senare, bokstavligt talat, kraschade en ung flicka, sannolikt i de övre tonåren, i trottoaren tätt följd av en pojke i samma ålder. Stationsbyggnaden är ganska hög och det gick inte så bra för ungdomarna och mamma var inte så jätteglad efteråt. Jag skall inte gå in närmare på detaljer kring detta, men det blev en konstig avslutning på vår vistelse i Tokyo. Det har ju lite problem med sådant i Japan, men man förväntar ju inte direkt sig att se sådant bara för det.

Vi gick i alla fall och tvättade och det var ganska kul, jag har aldrig tvättat så förr. När vi kom tillbaka till Kimi packade jag färdigt nästan hela min packning och låg sedan en stund och tränade på lite japanska, jag köpte en cd- och bokkurs i ett varuhus häromdagen. På kvällen gick vi och åt på ett ställe som hette Jonathan’s och som är någon sorts franchisekedja, de har hur mycket sådana som helst i Tokyo, där man kan äta schysst japansk mat. Det var lite dyrare än de restauranger vi brukar äta på, men det gick bra ändå. Efter maten gick vi hem och jag gick och la mig nästan direkt. En lugn sista kväll i en galen stad.