Nikko 26 november

Har just kommit på Shinkansen mellan Omiya och Nagano efter ett knappt dygn i Nikko. Nikko is Nippon står det på reklamen på de lokala tågen här; det vet jag givetvis ingenting om, men Nikko är i alla fall naturskönt och välfyllt med flådiga tempel. Orkade faktiskt inte gå igenom alla, men jag såg i alla fall de två största. Har inte riktigt förstått varför de byggde så påkostade tempel just i Nikko, men det ligger som skrivet väldigt vackert, så det har kanske med det att göra. Det måste hur som helst ha kostat betydligt mer än en smärre förmögenhet att bygga dessa tempel. De hade fläskat på bra med drakar och snirkligheter i trä och metall på varenda vägg, tak, dörr, tröskel och nästan allt annat man kan komma på. Jag tror att det mesta, eller åtminstone den störta delen, är uppfört som ett mausoleum åt en shogun tidigt på 1600-talet. Det är vad jag har läst i alla fall. Visst var vackert, visst var konstigt och en del var bara för mycket. Där fanns i alla fall en mycket berömd variant på de tre visa aporna som håller för munnen, ögonen och öronen och en lika berömd (i Japan alltså) sovande katt ovanför en liten port. Det är ingen större mening med att jag rabblar en massa andra portar och ståtligheter utan jag berättar istället lite om mitt liv lilla, men dock, äventyr igår kväll.

När jag kom till Nikko igår var det mörkt. Kolsvart faktiskt; Nikko är en ganska liten stad och den är inte så väldigt upplyst. Jag hade en karta, utskriven från Internet, som visade var mitt hotell skulle ligga och skaffade mig en vanlig stadskarta för att jämföra. Det var inga problem och jag lyckades få till det så att jag visste vart jag skulle. En och en halv kilometer att gå ungefär och det är ju inga större problem. Jag har dessutom inte farligt mycket packning, en liten bag och en ryggsäck, så jag la ner planerna på att ta en taxi och började gå. I efterhand var det en miss, även om jag insåg det redan innan jag kom fram, men tyckte att det var fånigt en så liten bit. För det första var det en kilometer mer eller mindre bort från staden, i alla fall kändes det så eftersom det bitvis var kolsvart, ja kolsvart, och jag inte såg var jag satte fötterna. I synnerhet var det problematiskt när jag fick möte av bilar. De gillar helljus även i bebyggda områden här verkar det som. Därtill var det en och en halv kilometer i uppförsbacke vilket gjorde att jag, som ju svettas lätt, blev riktigt varm och go’ ganska fort. Mindre trevligt att vara genomblöt av svett när man skall checka in på ett mysigt litet japanska hotell.

Enligt min karta skulle jag gå upp till en ljuskorsning och sedan en liten bit till. Jag hade namnet på hotellet skrivet med katakana, en sorts japansk fonetisk skrift som ofta används för låneord, och dessutom utstavad till våra bokstäver av Hiroko; Deskaru heter hotellet. Eller det var i alla fall vad det stod med katakana. Tyvärr fanns inget sådant hotell längs den vägen jag gick vid och efter ett par hundra meter längre än vad kartan möjligtvis skulle kunna ange frågade jag och blev hänvisad tillbaka ner i backen. Nu sa damen som visade mig: ”this side of the street” och gjorde nog en hänvisnng med handen som jag inte såg eftersom jag var bakom henne, för jag hittade inget hotell på den sidan av vägen på nervägen heller. Jag frågade igen och då denne man hade ett bättre frakst uttal lyckades jag nu förstå att det som på japanska heter Deskaru på europeiska heter L’escale. Självklart tyckte han och ljudade ut L’escale från Deskaru; de är lite luriga med sina L och R, sina U på slutet och tydligen även med L ibland. Jag visste var L’escale låg, jag hade gått förbi det två gången, och han trodde nog att jag var dum i huvudet som visste var det låg och ändå frågade. Jag gick dit i alla fall och var riktigtäckligt svettig och lite lagom irriterad efter att ha traskat runt där. Som grädde på moset hade Hiroko meddelat att jag skulle checka in vid klockan sex, vilket var omöjligt eftersom tåget ankom till Nikko klockan 18:48. Vi pratade om att ändra den tiden, men vi glömde det. Det var i alla fall ett mysigt litet famlijedrivet hotell och jag möttes av både Herr och Fru Hotellägare och ursäktade mig ordentligt för att jag var så sen och förklarade att jag hade gått lite vilse. De pratade hygglig engelska och jag fick dusch och beställde frukost till morgonen efter. Sen la jag över bilder till datorn, laddade batteriet till kameran och däckade i sängen. Efter att ha varit uppe kvart i fyra på morgonen, somnade vid elva, och åkt tåg i tretton timmar följt av denna lustiga promenad som jag nyss beskrivit var jag minst sagt ganska trött. Jag glömde dessutom bort att äta kvällsmat så när jag vaknade var jag hungrig som en dvärg.

Frukosten så; jag var lite orolig att jag skulle bjudas på ris och rått ägg men jag kunde inte ha haft mer fel. Jag fick rostat bröd, te, yoghurt, prinskorv och äggröra i bästa SAS Radisson-stil, det var bland det godaste jag har ätit på hela tiden i japan, sannolikt mycket beroende på att jag var väldigt hungrig, men även till stor del beroende på den riktigt europeiska salladen jag fick till ägget och korven. En av de få saker som de verkar vara riktigt dåliga på här är sallad. Men alltså inte på hotell L’escale i Nikko; där kan de göra sallad. De är dessutom seriöst serviceinriktade och jag fick skjuts av Herr Hotellägare först till stationen så at jag kunde låsa in mitt bagage och sedan till tempelområdet i hans nya fina Volvo utan att behöva betala en Yen. Om jag någonsin åker tillbaka till Nikko, vilket jag mycket väl kan tänka mig då de har en stor och efter vad jag har läst mycket vacker national park med vilda apor (gillar jag) och stora vattenfall och våtmarker, så skall jag bo på Hotell L’escale. Skall någon jag känner åka dit skall jag rekommendera dem att göra detsamma. Men, för guds skull; gå inte dit om det är mörkt. Ta en taxi.

Är det ljust är det en annan femma, naturen är värd att ses och promenaden upp till hotellet bjuder på höga skogsklädda berg, bäckar och forsar och ren härlig luft. Som jag skrev i början är frågan om inte templen i all sin prakt och den gamla mytomspunna bron över floden genom staden övergläns av dessa berg. Bor man i Skåne är man inte van vid berg och framstår en stad som Nikko nästan som overklig. När jag gick på huvudgatan och tittade ner på tvärgatorna såg man nästan varje gång skogsklädda toppar bakom och över taken och bakom dem än högre toppar med eller utan skog. Helt fantastiskt tyckte jag och promenaden från templen till stationen tog dubbelt så lång tid som jag hade tänkt mig. Tur att jag är en klok herre och hade avsatt gott om tid för att inte missa mitt tåg. Tågresan bjöd också på vackra landskap och vyer. En del av dem kanske en del av er som läser får se någon gång, jag fotograferade så det stod härliga till. Nu är tåget snart framme och jag skall hitta nästa hotell; i Nagano.

Asahikawa 19 november, många dagar

Det är länge sedan jag skrev nu, det känns lite mer som hemma i Asahikawa och därför har jag helt enkelt bara glömt bort det. Förra veckan var mycket rolig och det hände faktiskt en del som jag kan berätta om.

Till att börja med var vi med Hiroko på en klubb där främst hemmafruar, men även andra som har tid, träffas och pratar engelska. De träffas varannan tisdag och den trettonde november var alltså en klubbdag. De brukar träffas på en rolig USA-inspirerad restaurang där de spelade galen banjomusik och servitriserna var klädda i någon sorts gammeldags diner-stil. Det var mest damer och vi satt först tillsammans allihop och vi blev lite presenterade och de frågade lite allt möjligt; sedan delade alla upp sig och satt i två grupper med mig och Per i varsin, tanken var att vi skulle byta efter halva tiden. Det var roligt och de frågade om en massa olika saker. I den gruppen som Per var i först var det dessutom en yngre kvinna, 26 år, med. Hon hade tidigare jobbat på den internationella flygplatsen i Tokyo; Narita, för ett flygbolag och därför rest en del, men hade gift sig i våras och var nu hemmafru i Asahikawa. Lite skumt. Hon hade hur som helst varit ett halvår i Tyskland och pratade lite tyska, men framförallt pratade hon bra engelska, så både Per och jag pratade såklart ganska mycket med henne. Det är den första personen i vår egen ålder som vi har träffat som pratar så bra att man kan konversera. Det var mycket trevligt, och vi lärde oss en del om Japan och en del om Sverige. De hade rätt många intressanta frågor och förundrades mycket över systemet med studielån, de höga skatterna och att jag flyttade hemifrån när jag var 19, det gör de verkligen inte här och föräldrarna betalar vanligtvis hela högskole- eller universitetsutbildningen åt sina barn. V i var där ett par timmar och vi kommer nog att hälsa på dem fler gånger.

Under veckan började mamma tröttna på sina långa resor till och från universitetet, det tar en dryg timme enkel resa, och blev allt mer sugen på att flytta till gästboendet som universitetet har. Per tyckte också att det var en bra idé medan jag trivs mycket bra i Suehiro, förorten där jag bor, och helst ville stanna. Alla fick sin vilja fram och Hiroko verkade åtminstone inte ta illa upp, hennes mamma hade också oroat sig över mammas långa resor, så de flyttade mitt på dagen på fredagen. När de gjorde det var jag med Hiroko i hennes engelskklass och svarade på frågor om Sverige igen. Det var dock på ett ganska annorlunda sätt eftersom damerna här, bara äldre damer, var på en lektion och därför hade förberett sig i olika grader. Jag fick mycket frågor om skatterna och studiesystemet igen, men även en del mycket oväntade om Vasaloppet, jag berättade legenden om detta, om värnplikten och om olika sevärdheter i Sverige. Tyvärr svek jag lite och sa att det bästa om man har kort tid nog trots allt är att se Stockholm med slott, museer och stadshus. Jag är inte stolt över det, men det kändes inte som rätt människor för turism på Möllan. Mot slutet av frågestunden var det någon som ville veta vad jag gillade för japanska mat och i vanlig ordning skrattades det gott, men kanske lite överseende, åt att jag tycker om Yoshinya. Jag tror att det kan liknas lite vid att kalla Sibyllas köttbullar för god svensk husmanskost. Däremot tycker de bättre om att både Per och jag gärna äter Ramen, det är lite av en lokal specialitet. Samtalet gled in på Sushi och när de fick veta att jag ännu inte ätit någon riktig japansk Sushi, den svenska varianten trodde de inte mycket om, så blev jag inbjuden att äta lunch med dem på en närbelägen traditionell japanska restaurang. Nästan alla damerna följde med och vi satt utan skor vid ett lågt bord i ett eget litet rum med skjutdörrar, ett litet altare med säsongsbestämda prydnader. Det är fint och ganska hemtrevligt att äta så även om man blir sjukt stel i benen; lyckligtvis får man som man sitta lite hur man vill. Kvinnorna skall egentligen sitta på sina ben under hela måltiden, men det verkar som att rätt många av dem struntar lite i det, vilket man ju inte direkt kan tycka är fel. Klart att de skall sitta som de vill, vissa traditioner bör man inte behålla. Hur som helst, jag fick in en liten sallad, en liten omelett, misu-soppa och en stor tallrik med nio, eller något sådant, olika sorters Sushi på. Jag åt upp all fisk, en sorts rom och två sorters bläckfisk men fegade ur gällande laxrom (stora som ärtor nästan), mussla, krabba och räka, det var nog inget större problem och jag tror att de var nöjda med att jag i alla fall åt det mesta. Dessutom var de imponerade av min pinnteknik, de tror nog inte att vi äter med pinnar i Europa, men jag som ätit asiatisk mat mer än varannan dag hela hösten är faktiskt hygglig på det. När jag till sist kom hem hade Per och mamma precis packat in sina grejer i Yoshikos bil, en vän till Hiroko som mamma känner hyfsat och som har en stor bil, och jag tillbringade resten av eftermiddagen med att flyta ner till det rummet som mamma har haft där det finns bättre värme. Dock var inte dagens äventyr slut ännu.

På kvällen var nämligen Per och jag och hälsade på i en Abakus-skola (ni vet det där gamla räkneinstrumentet, kulram säger vi nog hemma). Vi blev inbjudna av en dam som heter Tomomi att komma och hälsa på och kanske hjälpa till lite med engelskaundervisningen där. Det fungerar, som jag förstått det, lite som en allmän läxhjälpskola och barnen/ungdomarna gör lite allt möjligt. Bland annat har de engelska med Tomomi, som har varit sex år i Australien och pratar mycket bra engelska. Vi hade tänkt komma dit redan vid fyra och träffa lite elva och tolvåringar, men vi blev sena och var nog inte där förrän framåt sex. Det är lite bökigt för Per att ta sig dit nu när han bor i en helt annan del av staden. När vi kom fram var det elever från Junior high som var där, motsvarar högstadiet, och vi hjälpte till med att läsa lite texter, rabbla glosor och lyssna på mer läsande. Mot slutet av tiden satt vi med varsin tjejgrupp, det var givetvis nästan bara tjejer där, och pratade om lite allt möjligt. De jag pratade med var ganska kaxiga och rätt roliga när de hade insett att det gick utmärkt att kommunicera med mig och frågade en del roliga saker och fnittrade en hel massa. De är bra på att fnittra, flickorna i Japan. Till sist tröttnade Tomomi och damen som äger skolan på dem och då hade de dragit över en timme på sin tid, och efter lite fotograferande gick alla hem till sig. Per och jag promenerade hemåt mig till, han skulle ta en buss där, och skildes åt vid Route 40, stora vägen i Suehiro, eftersom jag ville hinna gå till det lokala badhuset och skrubba mig. Jag var där på onsdagen och fick veta att även tatuerade västerlänningar var välkomna så jag var tvungen att prova. Det var litet och ganska mysigt; mest äldre herrar som såg lite förvånade ut men som inte verkade störas av min närvaro och jag tror att jag uppförde mig korrekt och gjorde allt i rätt ordning. Det är framförallt väldigt noga att man tvättar sig innan man sitter i baden eller i bastun. Det var, rent ut sagt, förbannat skönt och jag kommer nog att tillbringa en del kvällar där.

På lördagen var det äntligen dags för fotbollsspelande; Per hade nämligen lyckats få in oss på universitetets träningstid, via en svensk utbytesstudent som heter Kalle och är väldigt lång. Vi ar och köpte inomhusfotbollsskor, Puma, för ungefär 250 kronor och var bra taggade. Det spelade gladfotboll med mycket teknik och ändå mera tramsande och skojande utan att det för delen gick ut över spelet. Dessutom hade de en fin tradition där det förlorande laget skulle skjutas i bakdelen efter matchens slut. Något som verkade vara förvånansvärt uppskattat av alla inblandade. Det var oerhört trevligt att få röra på sig och att få spela lite boll, om vi får kommer vi garanterat att vara där varje lördag tills vi åker hem. Det jag saknar överlägset mest är fotbollsspelandet.

Studenterna skulle ut och svira lite på kvällen och vi blev inbjudna och accepterade självklart. Det har ju inte festats så mycket, så det var mycket välkommet med öl. Öl och karaoke, såklart. Vi var sju glada gossar som klämde in oss i ett bås och började häva öl, gratis i 90 minuter, åt lite smårätter och sjöng. Först sjöng bara de japanska killarna men när vi, Per, Kalle och jag, hade fått i oss några öl ylade vi på rätt bra vi också. Kalle öppnade med en för mig okänd gammal Metallica låt, Per och jag höll stilen med Kiss’ God gave rock n’ roll to you som duett och han körde sitt paradnummer Can’t stop loving you (REO Speedwagon) och jag var lite feg och avslutade med Springsteens The River. Någon japansk ballad senare sjöng Kalle och Per Aquas Barbie girl, Per som tjejen var mycket uppskattad, och det gjorde de andra sugna på en duett och två av dem, kommer icke ihåg några namn, sjöng en låt som heter My way av Def Tech. Det var japanskt, med lite engelsk text här och var, och riktigt bra. Den skall jag köpa med hem. När ölen inte var gratis längre gick vi hem till en av killarna och drack billig öl från en närbutik istället. Det blev lite lagom med fylla för alla och vi hade mycket trevligt. På söndagen var jag ganska trött och stannade hemma och läste tills det var dags att åka med Hirokos familj, inklusive hennes mor som jag bor hos, och äta rullbandssushi. Först var jag inte så väldigt sugen på rå fisk, men det var riktigt gott, om man bara väljer bort en del av de slemmigare sakerna. Dessutom var det mycket fascinerande att sita och glo på alla konstiga grejer som susade förbi på rullbanden. Det var därtill kul att träffa Hirokos dotter Keiko igen, tolv år sedan sist, som är två år yngre än mig och söt och smal men tyvärr ingen fena på engelska. Lite kommunikation klarade vi i alla fall av, delvis med hjälp av tolkning från Hiroko. Hirokos man Naokuni är för övrigt också rolig; han pratar inte heller så mycket engelska, mer än när han dricker (hehe), men förstår bra och jag tror att han bara är lite för blyg när han är nykter. Skojig är han i alla fall och lätt att umgås med.

Jag är så glad att vi åkte hit, att vi bestämde oss för att stanna så länge som vi skall och att vi har Hiroko som hjälper oss med en massa saker och presenterar för en massa människor. Det känns i nuläget helt bisarrt att jag måste åka hem igen och jobba som vanligt. Ledig på spännande platser vill jag vara; inte jobba hemma i Malmö…