När detta skrivs är min resa genom Japan på sätt och vis slut; jag har besökt alla platser jag skulle, jag har sett det jag ville se och jag har bara hemresan kvar. Visserligen är det en ganska lång hemresa, jag lämnar Hiroshima vid sju på morgonen och anländer till Asahikawa strax efter midnatt, men det är likväl bara en hemresa. Det känns faktiskt ganska mycket som att jag skall åka hem. Det skall bli skönt att få sitta i mitt rum och skriva ner lite mer från resan, titta på bilder och bara ta det lugnt. Men innan dess skall hemresan klaras av och detta inlägg skall skrivas färdigt. Så, till saken.
Jag lämnade Kochi vid sex på morgonen och reste tillbaka samma väg genom och över bergen, över den långa Seto-Obashi bron, bytte tåg i Okayama och kom till slut fram till Hiroshima vid tio på förmiddagen. Jag hade under tågresan bestämt mig för att göra det enkelt och ta en taxi direkt till hotellet för att dumpa mitt bagage och sedan ta en snabb vända bland fredsmonumenten, som ligger nära hotellet, för att sedan spendera större delen av dagen på ön Miyajima strax utanför Hiroshima. Planen följdes, det var en lagom lång taxiresa på tio minuter ungefär, och jag vandrade snabbt igenom Fredsparken på väg mot spårvagnen mot Miyajima-Guchi, hållplatsen där färjorna till ön går. Det var en lite konstig känsla att stå och titta på de olika monumenten över atombombens offer, och jag hoppade faktiskt helt och hållet över museet, det är ju inte så väldigt muntert och det känns som att man har sett bilder och sånt så det räcker på eländet som bombningen medförde. Däremot var jag en liten stund vid Barnens fredsmonument och tittade på papperstranor och en något längre stund vid Atombombsdomen, det enda som idag finns kvar av den gamla staden Hiroshima. De har sett till att den är bevarad precis som den såg ut efter bomben, och det är konstigt att stå även här. Turism kopplat till denna sortens monument är ju i grund och botten ganska märklig. Domen var i alla fall det som jag upplevde som klart mest sevärt och jag är glad att jag stannade där en stund. När det var avklarat hoppade jag så på en spårvagn, bytte en gång och tog sedan färjan ut till Miyajima.
Miyajima är en mycket berömd ö i Japan, det finns en gammal helgedom där, och kanske framförallt den ”flytande” Toriin som står i vattnet en bit utanför helgedomen och klargör att hela ön är helig. Jag läste i min inlånade reseguide att ingen får födas eller dö på Miyajima, som jag förstod det med koppling till nämnda helighet, och det är ju en faktum som bore vara upphov till en hel del praktiska problem. Är det till exempel förbjudet för havande kvinnor i nionde månaden att åka dit? Och hur är det med gamlingar, får de inte heller vara där om de är lite för skröpliga? Hur som helst, vyn över denna Torii anses vara en av de tre vackraste i Japan, jag har lite svårt att förstå hur de tänker när de gör denna bedömning, men så är det i alla fall. Fin är den åtminstone och en dag som denna, då jag besökte Miyajima, med strålande solsken och klarblå himmel gör inte vyn sämre. Det finns även en fin pagod i anknytning till helgedomen och den gjorde sig också mycket bra mot den klarblåa himlen.
En annan sak som bör poängteras är att det lullar omkring en massa små hjortar överallt på ön och de är inte tama, men helt obekymrade av turisterna och det är en rätt konstig känsla att sicksacka sig fram mellan idisslande hjortar på trottoarerna. En av de rackarna smög sig dessutom på mig när jag satt och vilade mot slutet av dagen och knyckte min karta som det sedan kalasades på till en japansk turistgrupps förnöjelse.
När jag hade tittat på de olika sakerna nere i staden och ätit en ”curry rice” tänkte jag mig en linbanefärd upp till toppen av berget för att titta på den, enligt turistguiden, fantastiska utsikten över det japanska Inlandshavet. Det var en ganska kort men lutande promenad upp till den nere linbanestationen och jag var lite trött och svettig när jg kom fram, men linbanan var värd en åktur, om man inte har problem med höjder, och jag kände mig lite som Clintan i Örnnästet ända tills jag stuvades in i den lilla vagnen med fem fnittrande japanska medelålders damer. Det var inte så mycket Örnnästet över dem. Utsikten motsvarade vad guiden utlovat och jag tog mig dessutom upp till den allra högsta toppen, via en massa, massa trappsteg, fast det var inte mycket bättre sikt därifrån och det går att diskutera om det var värt allt svettande att komma dit. När jag vilat där en stund bestämde jag mig för att gå en gångväg tillbaka ner till byn längs bergets andra sida, i förhållande till linbanan. Det gjorde jag och det var sjukt jobbigt, nästan bara en massa skog och inte mycket till utsikt och en helvetisk massa trappor. Dessutom gick trapporna både upp och ner alldeles för länge och det tog således ett bra tag innan jag överhuvudtaget började röra mig neråt. Jag surade över det en stund, men när det väl började bära av neråt ångrade jag detta surande och längtade till och med efter att få gå uppför innan jag till sist kom ner. För den som aldrig har gått nedför under två timmar kan jag tala om att det frestar rätt rejält på knän och lår, men måste ju hålla emot hela tiden för att inte, mer eller mindre, rulla nerför hela vägen. Eftersom det vackra vädret höll i sig hela dagen och jag har en tendens att bli varm och svettas lätt var jag inte så fräsch när det började närma sig slutet på vandringen och rejält trött nr jag till sist var nere vid vattnet igen. Så pass trött var jag att jag inte ens brydde mig om att gå in i helgedomen, utan satt istället på en stenbänk och tittade ut över havet tills det började mörkna. Till mitt försvar av detta beslut skall dock fogas att det inte är så lätt för en dum europé att förstå dessa tempel och helgedomar ordentligt. De är inte så noga med att beskriva vad det är man ser, och när de gör det är det oftast på japanska eller inte tillräckligt utförligt för att man skall kunna förstå ordenligt vad det är man tittar på. Det var, så här i efterhand, kanske ett ganska dumt beslut i alla fall, men det tjänar ju inte mycket till att sura över det. När solen hade gått ner tog jag en färja tillbaka och åkte den förhållandevis långa spårvagnsresan tillbaka till Hiroshimas centrum, det tog nog 35 minuter, och började vandra längs gågatorna för att hitta ett schysst ställe att äta kvällsmat på. Det gjorde jag, rätt var det vad sprang jag rakt på en Yoshinoya och kvällen var räddad. Mätt och nöjd drog jag mig sedan mot hotellet för att sova och dessutom handla lite frukost till min långa tågresa på vägen. Enligt kartan jag fått av Hiroko, som visade var hotellet låg, skulle det finnas en 7-Eleven precis i närheten och den hittade jag. Tyvärr gick jag fel på väg därifrån och fick en liten bonuspromenad på tjugo minuter innan jag kunde vila ut på mitt rum. En öl och ett bad, lite skrivande och nu är det tack och god natt.
