Arkiv för mars, 2009

Tama Hills: en märklig toalett och okidéer

Igår var jag i Tama Hills; det är en del av västra Tokyo som är byggd på kullar, därav namnet. Det tog mig en ganska lång, men förvånansvärt billig, tågresa att komma dit, och jag tog seden dit ag har kommit och sov nästan hela vägen. Med kliande och linsklibbiga ögon stapplade jag sedan av för att befinna mig mitt i någon sorts modernt stadsdelscentrum. Det var inte så fint, men jag fick syn på en stor skylt prydd med Hello Kitty och andra små gulliga figurer så jag bestämde mig för att ta en promenad i alla fall. När jag kommit ut från stationen lyckades jag, med hjälp av en gullig karta, lista ut att det i närheten skulle finnas någon form av Hello-Kitty-nöjesfält, vid namn Sanrio Puroland. ”Det är säkert dyrt”, tänkte jag, och gick dit.

Det var ganska dyrt, ¥3000, men jag gick in. Det kändes lite fånigt att ha gått dit, stått nyfiken utanför och sedan aldrig ha fått se hur det såg ut därinne. Inne var ordet, för hela ”nöjesfältet” var inomhus. Varmt var det där, men det var inte alls lik varmt som det var konstigt. Jättekonstigt. Kanske är det så att det hela hade upplets som mindre konstigt om jag hade haft koll på Kittys ”värld”, men det har såklart inte jag.
Hela stället är uppfört i någon sorts allmän sago-stil, med små söta hus med halmtak och sånt. Det fanns en del åkattraktioner med ca 40 minuters kö till varje, och jag löste för övrigt inte någon åk-biljett utan bara inträde så det var ändå inte aktuellt, olika låtsas-godisfabriker och en hel massa små affärer som sålde gulliga saker. Det överlägset bästa var den i titeln omskrivna toaletten; den var underbar!
Jag tänker inte ens försöka beskriva den med ord, utan nöjer mig med att visa lite bilder på hur fin den var. Tyvärr hade jag inget behov alls av att använda den, utan fick nöja mig med att häpna över den finurliga designen. Givet vis petar jag in några andra bilder från Puroland också.

När jag till sist överväldigats färdig över värmen, gullig- och konstigheten på Sanrio Puroland tänkte jag att det kunde vara på sin plats med ett besök i en helt vanlig park, så jag traskade vidare mot en sådan. Den var ganska enkel och trevlig med varm sol, sval vind och gröna gräsmattor. Därtill fanns ett litet drivhus där de hade någon sorts okidéeutställning som jag fotograferade (bilderna har jag inte fixat till en så de kommer inte med här, klämmer nog in en länk sen). Här tog Tama Hills-utflykten slut. Jag var rätt trött och satte mig på tåget tillbaka till Shinjuku igen. Givetvis somnade jag nästan direkt.

På kvällen promenerade jag genom Asakusa till Ueno där jag käkade okonimi-gyu don och tränade mig på att läsa katakana på neonskyltar. I natt flyttade ett gäng australiensiska tjejer ut ur rummet som jag sover i, där finns åtta sängplatser, så alla i rummet var vakna nån timme runt fyra. Det var en fasligt prasslande och viskade och jag hade en av tjejernas sänglampa som en spotlight i ansiktet. När de hade packat färdigt och drog iväg somnade alla om blixtsnabbt och jag gick inte upp förrän vid tio. Nu är klockan tolv och jag har ätit en rätt stadig frukost och är snart redo för dagens äventyr. Huvudmålet idag är att titta på körsbärsblommor i Yoyogiparken och kanske köpa en ny Holga (leksakskamera av plast som genererar coola bilder) eftersom jag tappade den andra i backen därhemma och har avskrivit den som död. Det finns en affär som säljer sånt i Omotesando, och det är på vägen till Yoyogi från där jag bor ändå…

Första dagen i Japan

Ja, nu är jag här igen. Lite av spänningen har försvunnit sedan förra gången, men det var ändå lika kul att komma hit. BBC’s vädersidas hot om kraftigt regn kom rejält på skam och jag avnjöt eftermiddagen bland, i varierande grad, blommande körsbärsträd på ett solvarmt promenadstråk längs floden Sumida-gawa. Det skall man verkligen inte klaga på. Klagade gjorde nog inte många av de japaner som satt på presenningar bland träden och hade picknick. De åt och åt och drack lite också. Jag tror att de flesta hade med sig mat dit, men det såldes massor av, mer eller mindre, märkliga saker där för dem som inte orkat eller haft tid eller kunskap att förbereda något vettigt själva. Säkert en och annan fru som har förberett picknick de senaste dagarna också, så klart.
När den blomprydda strandpromenaden verkade vara på väg att ta slut upptäckte jag att jag var i en korsning där Per, mamma och jag stod strax innan nyår 2007 och var hungriga. Då åt vi på en Matsuya, och där åt jag idag också. Överraskade till och med mig själv lite genom att beställa Curry Rice istället för guy-don. Det kommer fler chanser.
Emellertid var jag rätt rejält trött; så trött att jag nästan somnade sittande där i en trappa efter maten. Då gick jag hem till vandrarhemmet och sov två timmar. Inget att klaga på där heller.

Jag kan däremot klaga på att österrikarna (Austrian Air) inte håller samma klass på vare sig underhållningen eller komforten som broderfolken i SAS och Finn Air. Pastan som serverades till ”middag” var däremot förvånansvärt bra, på gränsen till god rent av!

När jag hade vilat upp mig for jag iväg till Ikebukuro för att besöka den stor Muji där i jakt på en vettig handduk och köpa tandkräm och borste, tvål och hårschampoo. Det gick bra, och jag fick i mig en stor mugg varm choklad på Starbucks (ville egentligen till Excelsior, men jag hittade det inte) och besökte en av de mycket fina toaletterna på Seibu innan jag drog tillbaka till Asakusa för att duscha och skriva detta. Några bilder har jag lyckats skrapa ihop som visar det som jag ovan har beskrivit så välformulerat. Mer än så här blir det inte idag, har egentligen inget vettigt allas att komma med, och räcker nästan fyrahundra ord rätt långt…

Over and out
Erik