Födelsedag och Gifu City

Idag fyllde en av de andra svenskarna här, Nandin, år och för att fira det var Johan, Nandin och jag och åt Yakiniku. I alla fall tror jag, så här i efterhand att det var vad vi åt. De hade bara menyer på japanska och damen som serverade oss verkade inte vara någon fena på engelska. Hon så faktiskt inte ett ord på engelska.

Vi lyckades i alla fall beställa in ris, kött, misosoppa och tomat till mig och var mätta och belåtna, i olika grad, när vi gick därifrån. Jag var glad och nöjd med allt som serverades, men de andra hade lite annan syn på misosoppan och soyasåsen (tare) som man doppar såsen i. Eftersom det var födelsedag lullade vi sedan vidare och åt chokladtårta innan vi promenerade hemåt igen.

Det har pluggats på, fångats någon eller några kackerlackor varje dag och cyklats en hel del de senaste dagarna. Idag spenderade jag ett par timmar på jakt efter en öppen frisersalong för att bli av med min väl långa, och för varma, kalufs. Det verkade vara allmänt stängt hos barberarna på måndagar, men till sist hittade jag ett ställe och fick en stabil klippning (men dock ingen massage, och rakningen avböjde jag) för fåniga 1575 Yen (ca 130 sKr). Nu är jag korthårig och ser lite extra rolig ut igen. En av mina kinesiska klasskamrater kommenterade med att säga “I liked you with long hair, now you look cool”. Jag blir inte riktigt klok på hur det skall tolkas, men skönt är det i alla fall i värmen. I ärlighetens namn blev det lite väl kort, tack vare den välbekanta språkförbistringen, men det växer snart ut igen. Det bästa med min cykeltur var hur som helst att jag ramlade på en rolig liten second-hand butik där jag inhandlade en något luggsliten, men kanske beroende just på det, mycket fin maneki neko; det vill säga en söt katt med ena tassen i vädret. Just denna är egentligen en sparbössa och de sägs bringa antingen pengar eller kunder, beroende på vilken tass de håller i luften.

I lördags kväll var jag inne en sväng i Gifu City och tittade tillsammans med Sandra, Johan och Nandin. Där var det stängt, men det gick ändå att konstatera att centrum är ganske fint med många arkadgator fulla med små butiker där det garanterat går att hitta mycket roligt. Så dit skall jag någon dag och botanisera bland skrafset. Det hanns dessutom med en sväng i staden red-light-distrikt, dock besöktes inga klubbar, där vi imponerades av den rikliga neonutsmyckningen (finns lite halvhyfsat på bild). På en liten mörk bakgata hittade vi dessutom en klubb med det smått fantastiska namnet “Maggot Brain”, som det nästan är tvunget att besöka någon gång. Det gick itne att bedömma utifrån om det var en snuskig klubb eller bara en liten sjaskig en, men den saknade i alla fall de prislistor som brukar finnas på de mer vuxenorienterade klubbarna, så det finns hopp om att det går att få en öl där utan att bli alltför generad.

Jag var dessutom med om ännu en rolig händelse, appropå det där med språkförbistring, på McDonalds. Eftersom jag var lite sliten efter fredagens äventyr sådär på lördagkvällen var jag sugen på något flottigt. De har inte så mycket falafel och kebabställen i Gifu (kanske ett vad jag vet) och pizza är det inte heller lika lyxigt enkelt att få tag på som i Malmö; alltså ställde jag in mig på en hamburgare och det första vi stötte på var McDonalds. Två cheesburgare skulle inte sitta fel, tänkte jag, och traskade glad i hågen in. Men, när jag (dumma mig) försökte beställa “two cheesburgers” tog det helt stopp. Inte heller när jag japaniserade lite lagom och provade med “futatsu cheesburgers” fungerade det. Till sist sa jag det på klingande japanska “futatsu cheesubaagaas” och då hände det grejer. Hur dum får man vara? Det borde jag förstå att ingen människa kan dra paralleller mellan “cheeseburger” och “cheesubaagaa”; det är två vitt skillda begrepp. Sedan tycker jag nog att de som jobbar på just McDonalds borde kunna reda ut det där, inte bara för att det är just McDonalds, utan kanske ändå mer eftersom det står “cheesburger” tryckt med rätt stora bökstäver över hela det papper som burgaren är inslagen i. Hade jag varit amerikan hade jag nog blivit arg, men jag är ju svensk så jag tyckte bara att det var roligt. Sedan fungerade det inte heller att peka lite övertydligt med tummen över axeln mot utgången på restaurangen och säga “to go” som svar på frågan om jag ville äta där eller ta med (jag har fortfarande inte lyckats få kläm på vad “to go” heter på japanska; att stanna heter i alla fall “kochira”), utan jag fick mina två “cheesubaagaas” på en bricka. Jag tog dem i handen, ansträngde mig för att inte fnittra, tackade och gick ut.

Det är roligt att vara i Japan; på många olika sätt. Nu skall jag försöka memorera dagens kanjiläxa och sedan sova lite. Vi hade tre små “testo” idag och det gäller att vara pigg för att klara dem vi får i morgon. Oyasumi nasai!