Kyoto

Mitt livs kortaste, utan konkurrens varmaste och antagligen även mest hektiska sommarlov lider mot sitt slut. Det har varit svettigt men roligt. Den här veckan har jag varit i Kyoto med Setsu och tittat på tempel. Det var såklart jätteroligt, och vi hann med ganska mycket på de knappa fyra dagarna vi var där. Vi bodde på ett bra hotell med sento (japanskt offentligt bad), så vi var rena och fina i alla fall på kvällarna. På dagarna svettades till och med Setsu lite, och jag var genomsvettigt efter tjugo minuter utomhus varenda dag. Det var ju klart inte så roligt, men inte så mycket att göra något åt.
Vi åkte en massa buss, och emellanåt var det ganska krångligt, de har lite lustiga saker för sig gällande det också här i Japan, med linjer som går lite kors och tvärs, tar slut lite hur som helst och sporadiska bussbyten som kan vara ganska förvirrande.
Så här i efterhand känns det som att det mesta vi har sett flyter ihop och det är lite svårt att hålla ordning på var vi såg vad, men det mesta var kul och jag slänger upp lite blandade bilder huller om buller, som en illustration av den förvirring som just nu råder i mitt huvud gällande Kyotoresan.
Det tog ett par dagar att få till en hyfsad bildsamling, självklart mest beroende på lathet, men nu är den klar i alla fall. Jag kan dessutom bjuda på en kort redogöring för vad vi gjorde.
Den första dagen kom vi till Kyoto vid klockan ett, det regnade rätt mycket, men vi låste in våra saker i ett skåp på stationen och gav oss iväg till fots för att titta på det första templet; Sanjusangen-do, som har en stor hall med 1000 buddhastatyer i. Det var fint, gammalt och mysigt, storleken till trots. Mycket mer finns dock inte att säga om det. När vi var klara där hämtade vi våra väskor och tog en taxi till hotellet, det var incheckning vid tre och vi kom dit ganska precis då, efter en taxiresa med en (enligt Setsu) galen taxichaufför. Jag förstod inte så mycket av vad han sa, men han pratade mycket och fort i alla fall, och tydligen sa han rätt skumma grejer. När vi hade checkat in, pustat lite och jag hade fått på mig osettiga kläder tog vi en liten promenad för att titta på shogunatets slott; Nijo-jo. Det var fint, med massor av målningar på väggar och skjutdörrar. Lite stressigt blev det emellertid, för vi kom dit vi fyra och de stängd fem, men vi hann. På kvällen var vi på en lite izakaya nära hotellet och åt smårätter och drack lite alkohol.
Den andra dagen sov vi ganska länge och sedan var planen att vi skulle promenra längs något som kallas filosofens promenad; Tetsugaku-no-michi på japanska. Det är en liten fin promenadväg längs en kanal, givetvis med tempel och helgedomar utspridda lite här och var längs sträckan. Det är ungefär en och en halv kilometer att gå, men det tog oss nästan hela dagen inklusive tempelbesök. Det första i såg var Ginkaku-ji (silverpaviljongen) som aldrig fick någon silverbeklädnad för det blev krig, och som dessutom var under rekonstruktion och såg rätt tråkig ut. Roliga sandhögar hade de däremot, och fin utsikt. Sedan var vi och tittade på en lite shinto-helgedom med rävstatyer, fast Setsu tyckte det var ett lätt obehagligt ställe och väntade utanför, så egentligen kanske jag skall skriva att jag var där och tittade.
I slutet av promenaden åt vi lunch och tittade sedan på en jättestor port (sanmon-port) vid Nanzenji-templet, som var i stort sett omöjlig att fotografera bra. Sedan tog vi bussen till Kiyomizu-dera, som kom att bli dagens sista anhalt. Det låg jättefint på en bergssluttning och man hade fin utsikt över Kyoto. De har även ett tredelat vattenfall som skall kunna ge lycka och framgång om man dricker av vattnet (visdom, god hälsa och långt liv tror jag). När det var avklarat var vi rejält trötta och åkte, via en omväg med konstiga bussbyten, hem till hotellet och badade. På kvällen var vi för trötta för att gå ut och äta, så vi beställde pizza till hotellet. Det var dyrt och gott.
Den tredje dagen var vi och titta på tempel i Kyotos norra del. Kinkaku-ji (guldpaviljongen, som är klädd med guld), Daitoku-ji (där det vi helst ville se; en stenträdgård var stängd på grund av rekonstruktion) och Ryonan-ji (vars stenträdgård var öppen, men under rekonstruktion med fina byggställningar och en tillfällig altan som resultat). Enligt Setsu, som har varit där innan, förstörde i synnerhet altanen upplevelsen. På kvällen var i i Kyotos gamla distrikt, Gion. Vi shoppade lite, åt god mat och avslutade kvällen med att besöka den exotiska baren Finlandia, där de hade en massa skandinavisk sprit. Inte så exotiskt för en svensk, men det var en fin bar, och dessutom var spriten rätt billig, så jag fick i mig både Carlsberg och en Herrgård (snaps).
Den sista dagen åkte vi till Arashiyama, där det var sinnesjukt varmt och till och med Setsu svettades lite. Vi åkte riksha till en bambuskog (där det var ”svalt”), åt traditionell Kyoto-mat, kollade på en bro (som jag inte tyckte var så mycket att orda om) och templet Tenryu-ji, vars största sevärdhet (ett tak med målat drakmotiv) var stängt. Trädgården var fin i alla fall. När vi till slutligen lämnade denna äckligt varma plats, efter att han satt i oss ljuvlig mjukglass på stationen, åkte vi hem till Gifu. Vi fick beskåda ett rejält åskväder från tåget och vänta på en packfull perrong som bonus.

Tadaima!

Nu är jag hemma i Gifu igen. Det är skönt. Såklart är det varmt och fuktigt, men det är helt ok. Hemresor är riktigt dryga, det tog ungefär tio timmar att komma hem, dörr till dörr, och det var inte särskilt roligt. Jag lyckades läsa bort det mesta av tiden, men ändå.
Jag har inte gjort ett dugg som är värt att skriva hem om sedan jag kom hit, så jag drar lite snabbt om de sista dagarna på Hokkaido istället.
På tisdagen var jag i Sapporo och träffade en av mammas kompisars döttrar. Sapporo är en ganska trevlig stad, och Hiroko (som hon också heter) var också väldigt roligt och trevlig. Det var en bra dag med andra ord, som inte blev sämre av att det hade något som kallas Beer Garden i staden varje sommar. Det var väldigt stora, och många, öltält som var uppslagna längs en park-gata (vet inte vad jag skall kalla den) som går tvärs igenom staden. Alla de stora japanska bryggerierna hade egna områden och det fanns ett område med utländsk öl också, så jag fick i mig en rejäl Carlsberg.
På onsdagen var jag på utflykt med Hiroko (d.ä.), Yoshiko och en annan dam som jag inte vet namnet på. Vi var och tittade på blomsterfält och bergsutsikt i ett område en liten bit ifrån Asahikawa. Det finns inte mycket att skriva om det egentligen, så jag drar bara upp ett par bilder.
Nu blir det frukost; yoghurt, för första gången på nästan två veckor. Gott!

Ett par dagar

Det finns mycket att skriva om helt plötsligt, men nu har jag dåligt med tid. Jag har inte varit ”ledig” så lite som under denna veckan i Asahikawa, någon vecka i Gifu. Fullt upp varje dag; folk som skall träffas, platser som skall besökas, tider som skall passas och så vidare. Det är kul, givetvis, men jag längtar lite efter att få komma hem till lugnet i Gifu igen. Idag har jag i alla fall en mellandag som skall tillbringas helt och hållet på Matsumae Kaikan i lugn och ro. Behöver tvätta lite, men mer än så blir det inte. Jag har en massa bilder att kolla igenom och åtminstone detta inlägget och ett till att skriva.
Vad har jag då gjort hittills?
Jo, i tisdags hade jag inget planerat och bara drog omkring lite som jag ville. Måndagen var resdag, så jag var rätt sugen på att röra på mig, med en hel del promenerande som resultat. En sväng inom stan och ett besök på Aeon, där jag inhandlade ett läckert Anpanman-klistermärke att ha på datorn.
I onsdags trodde jag att jag skulle träffa Tomomi och åka till Pippu, men det visade sig att hon det hade uppstått viss förvirring kring datumen och det var på torsdagen det var planerat. Istället åkte jag till Asahiyama Zoo och tittade djur i burar. Det är ett fint zoo, faktiskt, men vissa av djuren har bedrövliga inhägnader att leva i. Värst tycker jag, de stora katternas små utrymmen till trots, att orangutangerna och schimpanserna har det. Deras inhägnader är visserligen ganska stora, men de innehåller inget levande alls förut djuren själva då. Inte ett träd, inte en blomma; inte ens gräs! Det tycker jag är bedrövligt om jag skall vara helt ärlig. Usch! Jag fotograferade dem inte ens, det var för deprimerande att titta på hur de hade det.
På torsdagen träffade jag då Tomomi, efter att ha hunnit med en snabb fika med Hiroko, Eriko och en annan dam vars namn jag inte uppfattade ordentligt och därför inte kan återge här. Tillsammans med Tomomi tittade jag lite på en koreansk parad som för första gången hölls utanför Korea, till firandet att Suwon (stad i norra Sydkorea) och Asahikawa har varit systerstäder i 20 år. Vi hann titta en liten stund innan det var dags att dra iväg till en undervisningsgrupp som Tomomi har och prata lite engelska. Jag har träffat några av dem tidigare och det var ganska roligt. De har ofta en rätt kul blandning av frågor, så sådana tillfällen brukar vara rätt lustiga. När det var avklarat åkte vi till Pippu och åt en rejält sen kvällsmat, begriper inte riktigt varför så många japaner är förtjusta i att äta omkring klockan tio. De gjorde de i alla fall, och alltså jag också. Sedan sov vi, för dagen efter var det ganska tidig uppstigning på fredagen för att vi planerade att ta oss upp på berget Kurodake.
Det var fint väder och allt verkade på det hela taget lovande. Dessutom bestämde sig Tomomis far, som är omkring 65 år gammal, sig för att följa med oss. Bilresan tog en liten stund, en knapp timme tror jag, på något som kallas ”expressway”, men som såg ut som en hyfsat ny sjuttioväg. Det var lite roligt. Tydligen är tanken att de skall smälla upp vägtullar där senare, men eftersom vägen inte är riktigt färdig, fast det verkade som att de har byggt på den lite då och då i flera år, har de inte fått upp dem än. Därför tog vi den. Jag tror att den gick lite rakare än den andra vägen, och det kan helt enkelt ha varit det de menade med expressway, men min bild av något som heter expressway och som skall ha vägtullar är en motorväg á la Tyskland. Så var det i alla fall inte, men det var såklart en vacker väg med utsikt över en massa berg.
När vi kom fram till Kurodake slängde vi på oss våra ryggsäckar och kastade oss över linbanan. De berättade för mig att den nedre delen av berget numera är så gott som omöjlig att gå uppför på grund av regn, och man åker därför först linbana ungefär halvvägs upp och sedan sittlift en liten bit till. När man har kommit så långt är det dags att börja ”klättra”. Jag vet inte riktigt vilket ord som skall användas för att beskriva vad man gör på vägen upp, men vandring känns inte heller helt perfekt. Det är som en lång naturlig trappa, förbättrad med brädor och stenar, de förra mest för att förhindra att stigen spolas bort tror jag. Ganska jobbigt var det i alla fall och innan vi hade kommit halvvägs fick vi lite problem. Eller rättare sagt, Tomomi fick lite problem. Hon tränar nog inte så mycket, för meddelade helt kort att hon tänkte lägga ner projektet och gå ner igen. Jag och hennes far fortsatte dock oförtrutet och tog oss på ungefär en och en halv timme, räknat från att vi gick av sittliften, upp till toppen. Väl uppe gick vi en bit till, jag vet inte riktigt hur långt det kan ha varit, men det tog nog omkring en halvtimme, med ganska många foto-stopp, till en liten samling stugor där det fanns toaletter och sånt. Det går även att övernatta där uppe, men det var inte på schemat ens innan Tomomi gav upp. Vi åt vår medhavda lunch, nigiri (”risbollar”) med umeboshi (inlagda sur-salta plommon) i, som Tomomis mamma var upp i ottan och gjorde till oss. Jag har inte ätit så mycket umeboshi innan, men jag gillade faktiskt det rätt mycket, så det skall jag prova fler gånger. När vi hade gjort det, och tittat lite på snö som aldrig smälter började vi bege oss tillbaka. Promenaden ner frestade rätt bra på knäna, de ”skrattade” som det kallas på japanska när det blir skakiga, och Tomomis far hade lite dåliga skor och fick ont i tårna, men annars gick det bra. Svettigt var det såklart däremot i överflöd. Tomomi hade suttit och sovit nere vid linbanestationen och var på rätt gott humör när vi kom, dryga tre timmars väntande till trots. På vägen hem tittade vi på ett par rejäla vattenfall, som vi såg även 2007, fast de var frusna då. Det var de inte nu utan flödade friskt. De faller ner i en spricka mellan branta bergväggar och ser helt klart häftiga ut.
När vi kom tillbaka till huset i Pippu var vi trötta och sov middag. Kvällen avslutades på grannstadens offentliga badhus med varma badkar och bastu. De finns ett badhus i Pippu också, men dit ville de inte åka, för då träffar de alltid en massa folk de känner och måste prata en massa.
Nu har jag skrivit rätt mycket, men har ändå lite kvar. På lördagen återvände jag till Asahikawa. Ingen vila dock, jag hann föra över bilder till datorn och sedan springa till bussen för att träffa Hiroko i stan. När jag hade träffat henne åkte vi och hämtade upp hennes gamla mor (Okaasan) och Hirokos kompis Yoshiko, som även jag känner, och åkte sedan hem till Hiroko och åt middag. Det var trevligt, jag lyckades följa med hyfsat i konversationerna på japanska, kunde prata lite med Okaasan (som är 90 år och inte kan engelska) och en hel del med Hirokos man Naokuni som förstår ganska bra engelska men helst pratar på japanska. Jag var där till klockan åtta ungefär, sen blev det Asahikawa dowtown och lite festival med parad, lite öl och annat skoj. Jag träffade utbytesstudenterna som bor på Matsumae Kaikan och drog om kring med dem ett tag. Vi bjöds på rätt kul underhållning; först en mindre eldsvåda som inte verkade orsaka nån skada att tala om men som drog dit två brandbilar, cirka tolv rökdykare, minst dubbelt så många poliser och jättemånga nyfikna åskådare. Som grädde på moset lyckade en av parardvagnarna fastna i en av de oerhört många elledningar som hänger och dinglar över hela Japan och var i vägen för brandbilarna. Den drog ner rejält jubel när den satt fast och rätt mycket när den så småningom kom loss. De hade dessutom en liten scen där de under någon timme bjöd på sång och dans i stil med slutscenen i Zatoichi, för den som vet hur den ser ut (de steppade inte, men i övrigt påminde det om den scenen), och det var såklart roligt att få se.
Nu orkar jag inte skriva mer. Jag klämmer upp lite blandade bilder från allt jag har skrivit om.