Evig sommar?

Sommaren verkar aldrig ta slut i Gifu. Visserligen har temperaturen droppat något, men det är fortfarande vardag med omkring 30 grader. Igår hade vi den svalaste dagen sedan någon gång i maj, det var 24 grader ett tag mitt på dagen. Svalt och skönt med andra ord.
Den sista veckan, sedan jag skrev sist, har jag inte gjort mycket som är värt att skriva hem om. En cykeltur på mellan tre och fyra mil, ett kort besök på ett informationsmöte med folk från räddningstjänsten, prov och förnyelse av visum är nog så spännande det blir. Det där med visumet var lite ”lustigt”. Vi som är svenskar skall bara skicka in en blankett, de som kommer från Kina och Nepal skall skicka in blanketten, kopior på sina bankböcker som visar att de har pengar, intyg från banken på att de verkligen har pengarna och kopior på överföringen av pengarna från deras hemland så att myndigheterna vet att de inte förtjänar sitt uppehälle på något skumt vis här i Japan. Det finns tydligen en liten risk att även svenskar måste intyga att de har pengar på sina japanska konton, men det verkar som att ett papper från CSN duger gott. Detta trots att det inte står någonting alls på pappret som en japan kan läsa. Faktum är att det, även om man kan svenska, inte står mycket som antyder att CSN försörjer den vars namn är tryckt på det, men vad gör väl det. Sverige har bra rykte här, tydligen.
I övrigt så närmar sig nog hösten, även om det inte visar så mycket på något vis än. Riset håller på att mogna och bör nog anta en trevlig gyllene färg inom den närmsta tiden, fast det är fortfarande mycket grönt och fint.
Nu skall jag avsluta så att det finns en liten chans att jag hinner får upp detta medan det fortfarande är 9/9/9, för det tycker jag är roligt. Bilder på närområdet, från cykelturen, smaskig glass, experimentbilder med nyinhandlat mjukfilter och lite risfält.

Bloggen som glömdes bort

Veckorna rusar förbi. Jag glömmer att skriva här. Jag vet inte riktigt vad jag skall berätta om, så jag blandar och ger; två vanliga veckor i Gifu.
Den blogglösa perioden började då jag kom hem från Kyoto. Jag var trött, jag hade svettats som en gris, och jag hade massor av bilder att gå igenom. Inte bara dem från Kyoto, utan även lite gott och blandat från Hokkaido, som inte riktigt hade hunnits med innan. Jag gick igenom dem lite halvhjärtat, men innan lovet var slut var det utflykt till Biwako (Japans största sjö) på schemat. Med den ständige chauffören Aki bakom ratten och fyra svenska unga män (tre om man inte räknar mig som ung) och en brasilianska på passagerarplatserna gav vi oss iväg på en knappt två timmar lång bilfärd för att få bada. Aki badade inte, han sov istället och Lucia (brasilianskan) nöjde sig med att plaska lite i strandkanten medan fyra svenska gossar kastade bollar på varandra i vattnet i ungefär två timmar till. Sedan åkte vi hem, med stopp på Coco Ichi-ban, en fin japansk curry-snabbmatskedjerestaurang på vägen. Mycket mer finns inte att säga om det, badet var härligt, men det var inte saltvatten. Åtminstone alla som bor på väst- eller sydkusten i Sverige vet vad jag menar, eller borde veta det.
Sedan började skolan igen, det flyttade ut lite svenskar och in lite vietnameser, vilket resulterade i större fotbollsgrupp och bättre spel. Grabbarna från Vietnam är inga jättehejare på att lira boll, men det äger de upp genom att vara små och lätta, vilket innebär att de springer fort och länge, länge, länge. Två av dem (minst) svettas faktiskt, vilket är anmärkningsvärt.
Härom helgen var jag och hälsade på hemma hos Setsu. Det var en mycket trevlig helg och hon lagade massor av god mat hela tiden (tyvärr glömde jag bort att fotografera de flesta måltiderna) och jag fick inte ens hjälpa till med disken. Det var lite lätt obekvämt, men inte mycket att göra åt. Jag lyckades lura mig till lite avdukning och torkning av bord i alla fall. Jag fick träffa hennes katt Mi-chan som är någon sorts skogskatt, tror jag att det heter och hon har pyttesmå öron och ser ut som katten i Shrek fast med annan färg. Dessutom löpte hon och var alltså rätt rolig. Däremot fick jag inte träffa hennes mamma (de bor tillsammans), för hon var på Hokkaido. Därav mitt besök för övrigt.
Skolan rullar på. Japanskan blir bättre och vädret är fortsatt varmt, även om det inte är fuktigt hela tiden längre. De dagar då fukten inte ställer till det är det ganska behagligt här, till och med när temperaturen närmar sig 35 grader, och kvällarna blir svalare. Jag ser fram emot hösten och att kunna ha byxor och skor på sig igen, men jag är inte ett dugg ledsen över att det säkert tar i alla fall en månad till innan det blir aktuellt att klä på sig.
Jag bjuder på blandade bilder, mestadels sådant jag har skrivit om, men även en cikada. De för ett hiskeligt oväsen, är väldans många, stora och äckliga. De sista veckorna har de börjat decimeras lite, och deras glansperiod är nog snart över. För övrigt hör man inte så många grodor heller längre. De har säkert blivit uppätna nästan allihop. Riset har växt sig rätt högt och böljar vackert när det blåser. Det är som taget ur en Ghiblifilm.
Till sist en rolig varningslapp som satt på min cykel efter att den stått två dygn vid stationen. Innebörden är i stora drag att där skall den inte stå så länge. De är roliga i Japan, och det var tur att jag hann dit innan de forslade bort den eftersom det är skolans cykel.