Nu har jag bott tillsammans med Setsu i vår lägenhet i två veckor. Idag ville inte mitt nyckelkort (vi har inga riktiga nycklar) samarbeta, så jag sitter fast hemma. Leopalace (företaget vi hyr av) har en ”hottodiaru” (hotline) som smidigt nog öppnar vid elva på förmiddagen. Det är hon snart, så jag hoppas att problemet kan lösas idag, så att jag åtminstone kan sticka iväg till min engelska konversationsgrupp i eftermiddag. Jag skall ha Johan med mig idag så att ”eleverna” kan få prova på att använda sin engelska med någon de inte känner.
Vi trivs bra i lägenheten och det känns som hemma nu. I början var det lite ovant att inte bo på skolan, men det har jag kommit över nu. Vi har ännu inte sett till några kackerlackor, mer än en pytteliten som hade gömt sig i en av mina böcker, och som snabbt förpassades in i evigheten, och det är väldigt skönt.
Förra veckan fyllde jag 30, och det gick lagom obemärkt förbi. En fin låda med presenter från Sverige, bjud-curry på Coco Ichiban, god middag med tårta och en mycket trevlig lunch dagen efter var vad det blev. Setsu jobbade den dagen när jag fyllde, men det var helgdag dagen efter, så då var vi och åt födelsedagslunch på en restaurang där Setsu och hennes mamma brukar fira födelsedagar. Gott var det!
God var även maten som Setsu hade med sig hem på min födelsedag (och som jag har fotograferat), samt givetvis tårtan som vi smaskade i oss. Halva på kvällen och den andra halvan till frukost dagen efter. Härligt!
Jag fick en instant-kamera av Setsu som vi använde till att föreviga tårtätandet med. Dessutom fick jag film med Hello Kitty motiv som ju bara gjorde det ändå gulligare.
I övrigt har det inte hänt mycket som är värt att nämna. Skolan rullar på och blir undan för undan svårare. Numera har jag dock lite hjälp av en elektronisk ordlista som jag köpte för mina födelsedagspresentpengar, och den kommer jag garanterat att ha mycket hjälp och glädje av.
Vi hade friluftsdag för någon vecka sedan och var ute och tecknade. Det var ganska roligt, men svårt och lite kort med tid. Men, det gick bra i alla fall. Vad vi inte visste när vi gav oss av var att det hela var en tävling, men det fick vi veta dagen efter när lärarna hade valt ut de åtta bästa (plus fyra ”unika”) som de hade satt upp på väggen i entrén. Alla elever fick sedan rösta på de åtta utvalda (alltså inte på de ”unika”). Det slutade med att min teckning fick en massa röster, fast jag inte hann färdigt med den, och trots att Johans var mycket bättre gjord, och jag fick därför ta emot ett flådigt diplom och ett bok-presentkort på 3000 Yen. Det var pinsamt, men roligt. De hade en liten ceremoni i lobbyn med tal av rektorn och grejer inför alla elever.
Till sist en liten rolig anekdot från det konstiga Japan:
I förra veckan bestämde jag mig för att sticka och köpa ett par skor som jag gått och funderat på ett tag. De är lite högre än mina vanliga gympaskor och jag tänkte att det kunde vara bra att ha när det blir lite kallare och kanske mer regnigt. Så, jag cyklade iväg till vårt lokala ”super-mall” (Colorful Town) en fin torsdageftermiddag, för att besöka ABC-mart (skoaffär). De hade inte den modellen jag ville ha i den färgen jag ville ha (röd), så jag provade ett par svarta och konstaterade att de satt riktigt bra. Så, jag frågade var det fanns fler ABC-mart i Gifu och fick då veta att de nog kunde beställa hit ett par röda till mig så slapp jag dra iväg. Det lät ju såklart bra, så det tackade jag ja till. Expediten lallade iväg och pratade med någon sorts chef för att ta reda på hur hon skulle göra och kom sedan tillbaka med ett papper där jag fick skriva upp adress och telefonnummer. Sedan förklarade hon att skorna skulle levereras hem till mig vilket jag tyckte lät konstigt, men det var ju bara att se glad ut. Att jag tyckte det lät konstigt beror huvudsakligen på att ABC-mart är en sorts lågprisskobutik (fast med bara bra märken) i stil med Din Sko, och att priset på skorna dessutom var sänkt med nästan 30%. Men, ungefär vid lunchtid på lördagen ringde det på dörren och jag fick mina skor. Hemleverans av skor som kostar 400 kronor kan knappast betala sig särskilt bra, men det är bekvämt.
Bilder från födelsedagen, på teckningen och diplomet, skorna och dessutom kanske de sista i raden av risfältsbilder; en dam som binder kärvar och två filurer som bränner sitt skördade fält. Det har luktat bränt nästan varje dag i två veckor nu, men snart är de nog färdiga. De skall bli skönt. Setsu säger att lukten av brinnande risfält är en höstdoft i Gifu, och det har jag inte svårt att förstå. Även om hösten fortfarande mest påminner om svensk sensommar.
Ps. Jag lyckades förklara problemet per telefon för Leopalace och de håller på att reda ut vad som är fel nu. Lite japanska funkar emellanåt. =) Ds
