Evig sommar?

Sommaren verkar aldrig ta slut i Gifu. Visserligen har temperaturen droppat något, men det är fortfarande vardag med omkring 30 grader. Igår hade vi den svalaste dagen sedan någon gång i maj, det var 24 grader ett tag mitt på dagen. Svalt och skönt med andra ord.
Den sista veckan, sedan jag skrev sist, har jag inte gjort mycket som är värt att skriva hem om. En cykeltur på mellan tre och fyra mil, ett kort besök på ett informationsmöte med folk från räddningstjänsten, prov och förnyelse av visum är nog så spännande det blir. Det där med visumet var lite ”lustigt”. Vi som är svenskar skall bara skicka in en blankett, de som kommer från Kina och Nepal skall skicka in blanketten, kopior på sina bankböcker som visar att de har pengar, intyg från banken på att de verkligen har pengarna och kopior på överföringen av pengarna från deras hemland så att myndigheterna vet att de inte förtjänar sitt uppehälle på något skumt vis här i Japan. Det finns tydligen en liten risk att även svenskar måste intyga att de har pengar på sina japanska konton, men det verkar som att ett papper från CSN duger gott. Detta trots att det inte står någonting alls på pappret som en japan kan läsa. Faktum är att det, även om man kan svenska, inte står mycket som antyder att CSN försörjer den vars namn är tryckt på det, men vad gör väl det. Sverige har bra rykte här, tydligen.
I övrigt så närmar sig nog hösten, även om det inte visar så mycket på något vis än. Riset håller på att mogna och bör nog anta en trevlig gyllene färg inom den närmsta tiden, fast det är fortfarande mycket grönt och fint.
Nu skall jag avsluta så att det finns en liten chans att jag hinner får upp detta medan det fortfarande är 9/9/9, för det tycker jag är roligt. Bilder på närområdet, från cykelturen, smaskig glass, experimentbilder med nyinhandlat mjukfilter och lite risfält.

Bloggen som glömdes bort

Veckorna rusar förbi. Jag glömmer att skriva här. Jag vet inte riktigt vad jag skall berätta om, så jag blandar och ger; två vanliga veckor i Gifu.
Den blogglösa perioden började då jag kom hem från Kyoto. Jag var trött, jag hade svettats som en gris, och jag hade massor av bilder att gå igenom. Inte bara dem från Kyoto, utan även lite gott och blandat från Hokkaido, som inte riktigt hade hunnits med innan. Jag gick igenom dem lite halvhjärtat, men innan lovet var slut var det utflykt till Biwako (Japans största sjö) på schemat. Med den ständige chauffören Aki bakom ratten och fyra svenska unga män (tre om man inte räknar mig som ung) och en brasilianska på passagerarplatserna gav vi oss iväg på en knappt två timmar lång bilfärd för att få bada. Aki badade inte, han sov istället och Lucia (brasilianskan) nöjde sig med att plaska lite i strandkanten medan fyra svenska gossar kastade bollar på varandra i vattnet i ungefär två timmar till. Sedan åkte vi hem, med stopp på Coco Ichi-ban, en fin japansk curry-snabbmatskedjerestaurang på vägen. Mycket mer finns inte att säga om det, badet var härligt, men det var inte saltvatten. Åtminstone alla som bor på väst- eller sydkusten i Sverige vet vad jag menar, eller borde veta det.
Sedan började skolan igen, det flyttade ut lite svenskar och in lite vietnameser, vilket resulterade i större fotbollsgrupp och bättre spel. Grabbarna från Vietnam är inga jättehejare på att lira boll, men det äger de upp genom att vara små och lätta, vilket innebär att de springer fort och länge, länge, länge. Två av dem (minst) svettas faktiskt, vilket är anmärkningsvärt.
Härom helgen var jag och hälsade på hemma hos Setsu. Det var en mycket trevlig helg och hon lagade massor av god mat hela tiden (tyvärr glömde jag bort att fotografera de flesta måltiderna) och jag fick inte ens hjälpa till med disken. Det var lite lätt obekvämt, men inte mycket att göra åt. Jag lyckades lura mig till lite avdukning och torkning av bord i alla fall. Jag fick träffa hennes katt Mi-chan som är någon sorts skogskatt, tror jag att det heter och hon har pyttesmå öron och ser ut som katten i Shrek fast med annan färg. Dessutom löpte hon och var alltså rätt rolig. Däremot fick jag inte träffa hennes mamma (de bor tillsammans), för hon var på Hokkaido. Därav mitt besök för övrigt.
Skolan rullar på. Japanskan blir bättre och vädret är fortsatt varmt, även om det inte är fuktigt hela tiden längre. De dagar då fukten inte ställer till det är det ganska behagligt här, till och med när temperaturen närmar sig 35 grader, och kvällarna blir svalare. Jag ser fram emot hösten och att kunna ha byxor och skor på sig igen, men jag är inte ett dugg ledsen över att det säkert tar i alla fall en månad till innan det blir aktuellt att klä på sig.
Jag bjuder på blandade bilder, mestadels sådant jag har skrivit om, men även en cikada. De för ett hiskeligt oväsen, är väldans många, stora och äckliga. De sista veckorna har de börjat decimeras lite, och deras glansperiod är nog snart över. För övrigt hör man inte så många grodor heller längre. De har säkert blivit uppätna nästan allihop. Riset har växt sig rätt högt och böljar vackert när det blåser. Det är som taget ur en Ghiblifilm.
Till sist en rolig varningslapp som satt på min cykel efter att den stått två dygn vid stationen. Innebörden är i stora drag att där skall den inte stå så länge. De är roliga i Japan, och det var tur att jag hann dit innan de forslade bort den eftersom det är skolans cykel.

Kyoto

Mitt livs kortaste, utan konkurrens varmaste och antagligen även mest hektiska sommarlov lider mot sitt slut. Det har varit svettigt men roligt. Den här veckan har jag varit i Kyoto med Setsu och tittat på tempel. Det var såklart jätteroligt, och vi hann med ganska mycket på de knappa fyra dagarna vi var där. Vi bodde på ett bra hotell med sento (japanskt offentligt bad), så vi var rena och fina i alla fall på kvällarna. På dagarna svettades till och med Setsu lite, och jag var genomsvettigt efter tjugo minuter utomhus varenda dag. Det var ju klart inte så roligt, men inte så mycket att göra något åt.
Vi åkte en massa buss, och emellanåt var det ganska krångligt, de har lite lustiga saker för sig gällande det också här i Japan, med linjer som går lite kors och tvärs, tar slut lite hur som helst och sporadiska bussbyten som kan vara ganska förvirrande.
Så här i efterhand känns det som att det mesta vi har sett flyter ihop och det är lite svårt att hålla ordning på var vi såg vad, men det mesta var kul och jag slänger upp lite blandade bilder huller om buller, som en illustration av den förvirring som just nu råder i mitt huvud gällande Kyotoresan.
Det tog ett par dagar att få till en hyfsad bildsamling, självklart mest beroende på lathet, men nu är den klar i alla fall. Jag kan dessutom bjuda på en kort redogöring för vad vi gjorde.
Den första dagen kom vi till Kyoto vid klockan ett, det regnade rätt mycket, men vi låste in våra saker i ett skåp på stationen och gav oss iväg till fots för att titta på det första templet; Sanjusangen-do, som har en stor hall med 1000 buddhastatyer i. Det var fint, gammalt och mysigt, storleken till trots. Mycket mer finns dock inte att säga om det. När vi var klara där hämtade vi våra väskor och tog en taxi till hotellet, det var incheckning vid tre och vi kom dit ganska precis då, efter en taxiresa med en (enligt Setsu) galen taxichaufför. Jag förstod inte så mycket av vad han sa, men han pratade mycket och fort i alla fall, och tydligen sa han rätt skumma grejer. När vi hade checkat in, pustat lite och jag hade fått på mig osettiga kläder tog vi en liten promenad för att titta på shogunatets slott; Nijo-jo. Det var fint, med massor av målningar på väggar och skjutdörrar. Lite stressigt blev det emellertid, för vi kom dit vi fyra och de stängd fem, men vi hann. På kvällen var vi på en lite izakaya nära hotellet och åt smårätter och drack lite alkohol.
Den andra dagen sov vi ganska länge och sedan var planen att vi skulle promenra längs något som kallas filosofens promenad; Tetsugaku-no-michi på japanska. Det är en liten fin promenadväg längs en kanal, givetvis med tempel och helgedomar utspridda lite här och var längs sträckan. Det är ungefär en och en halv kilometer att gå, men det tog oss nästan hela dagen inklusive tempelbesök. Det första i såg var Ginkaku-ji (silverpaviljongen) som aldrig fick någon silverbeklädnad för det blev krig, och som dessutom var under rekonstruktion och såg rätt tråkig ut. Roliga sandhögar hade de däremot, och fin utsikt. Sedan var vi och tittade på en lite shinto-helgedom med rävstatyer, fast Setsu tyckte det var ett lätt obehagligt ställe och väntade utanför, så egentligen kanske jag skall skriva att jag var där och tittade.
I slutet av promenaden åt vi lunch och tittade sedan på en jättestor port (sanmon-port) vid Nanzenji-templet, som var i stort sett omöjlig att fotografera bra. Sedan tog vi bussen till Kiyomizu-dera, som kom att bli dagens sista anhalt. Det låg jättefint på en bergssluttning och man hade fin utsikt över Kyoto. De har även ett tredelat vattenfall som skall kunna ge lycka och framgång om man dricker av vattnet (visdom, god hälsa och långt liv tror jag). När det var avklarat var vi rejält trötta och åkte, via en omväg med konstiga bussbyten, hem till hotellet och badade. På kvällen var vi för trötta för att gå ut och äta, så vi beställde pizza till hotellet. Det var dyrt och gott.
Den tredje dagen var vi och titta på tempel i Kyotos norra del. Kinkaku-ji (guldpaviljongen, som är klädd med guld), Daitoku-ji (där det vi helst ville se; en stenträdgård var stängd på grund av rekonstruktion) och Ryonan-ji (vars stenträdgård var öppen, men under rekonstruktion med fina byggställningar och en tillfällig altan som resultat). Enligt Setsu, som har varit där innan, förstörde i synnerhet altanen upplevelsen. På kvällen var i i Kyotos gamla distrikt, Gion. Vi shoppade lite, åt god mat och avslutade kvällen med att besöka den exotiska baren Finlandia, där de hade en massa skandinavisk sprit. Inte så exotiskt för en svensk, men det var en fin bar, och dessutom var spriten rätt billig, så jag fick i mig både Carlsberg och en Herrgård (snaps).
Den sista dagen åkte vi till Arashiyama, där det var sinnesjukt varmt och till och med Setsu svettades lite. Vi åkte riksha till en bambuskog (där det var ”svalt”), åt traditionell Kyoto-mat, kollade på en bro (som jag inte tyckte var så mycket att orda om) och templet Tenryu-ji, vars största sevärdhet (ett tak med målat drakmotiv) var stängt. Trädgården var fin i alla fall. När vi till slutligen lämnade denna äckligt varma plats, efter att han satt i oss ljuvlig mjukglass på stationen, åkte vi hem till Gifu. Vi fick beskåda ett rejält åskväder från tåget och vänta på en packfull perrong som bonus.