Asahikawa « Bergsjö

Det finns mycket att skriva om helt plötsligt, men nu har jag dåligt med tid. Jag har inte varit ”ledig” så lite som under denna veckan i Asahikawa, någon vecka i Gifu. Fullt upp varje dag; folk som skall träffas, platser som skall besökas, tider som skall passas och så vidare. Det är kul, givetvis, men jag längtar lite efter att få komma hem till lugnet i Gifu igen. Idag har jag i alla fall en mellandag som skall tillbringas helt och hållet på Matsumae Kaikan i lugn och ro. Behöver tvätta lite, men mer än så blir det inte. Jag har en massa bilder att kolla igenom och åtminstone detta inlägget och ett till att skriva.
Vad har jag då gjort hittills?
Jo, i tisdags hade jag inget planerat och bara drog omkring lite som jag ville. Måndagen var resdag, så jag var rätt sugen på att röra på mig, med en hel del promenerande som resultat. En sväng inom stan och ett besök på Aeon, där jag inhandlade ett läckert Anpanman-klistermärke att ha på datorn.
I onsdags trodde jag att jag skulle träffa Tomomi och åka till Pippu, men det visade sig att hon det hade uppstått viss förvirring kring datumen och det var på torsdagen det var planerat. Istället åkte jag till Asahiyama Zoo och tittade djur i burar. Det är ett fint zoo, faktiskt, men vissa av djuren har bedrövliga inhägnader att leva i. Värst tycker jag, de stora katternas små utrymmen till trots, att orangutangerna och schimpanserna har det. Deras inhägnader är visserligen ganska stora, men de innehåller inget levande alls förut djuren själva då. Inte ett träd, inte en blomma; inte ens gräs! Det tycker jag är bedrövligt om jag skall vara helt ärlig. Usch! Jag fotograferade dem inte ens, det var för deprimerande att titta på hur de hade det.
På torsdagen träffade jag då Tomomi, efter att ha hunnit med en snabb fika med Hiroko, Eriko och en annan dam vars namn jag inte uppfattade ordentligt och därför inte kan återge här. Tillsammans med Tomomi tittade jag lite på en koreansk parad som för första gången hölls utanför Korea, till firandet att Suwon (stad i norra Sydkorea) och Asahikawa har varit systerstäder i 20 år. Vi hann titta en liten stund innan det var dags att dra iväg till en undervisningsgrupp som Tomomi har och prata lite engelska. Jag har träffat några av dem tidigare och det var ganska roligt. De har ofta en rätt kul blandning av frågor, så sådana tillfällen brukar vara rätt lustiga. När det var avklarat åkte vi till Pippu och åt en rejält sen kvällsmat, begriper inte riktigt varför så många japaner är förtjusta i att äta omkring klockan tio. De gjorde de i alla fall, och alltså jag också. Sedan sov vi, för dagen efter var det ganska tidig uppstigning på fredagen för att vi planerade att ta oss upp på berget Kurodake.
Det var fint väder och allt verkade på det hela taget lovande. Dessutom bestämde sig Tomomis far, som är omkring 65 år gammal, sig för att följa med oss. Bilresan tog en liten stund, en knapp timme tror jag, på något som kallas ”expressway”, men som såg ut som en hyfsat ny sjuttioväg. Det var lite roligt. Tydligen är tanken att de skall smälla upp vägtullar där senare, men eftersom vägen inte är riktigt färdig, fast det verkade som att de har byggt på den lite då och då i flera år, har de inte fått upp dem än. Därför tog vi den. Jag tror att den gick lite rakare än den andra vägen, och det kan helt enkelt ha varit det de menade med expressway, men min bild av något som heter expressway och som skall ha vägtullar är en motorväg á la Tyskland. Så var det i alla fall inte, men det var såklart en vacker väg med utsikt över en massa berg.
När vi kom fram till Kurodake slängde vi på oss våra ryggsäckar och kastade oss över linbanan. De berättade för mig att den nedre delen av berget numera är så gott som omöjlig att gå uppför på grund av regn, och man åker därför först linbana ungefär halvvägs upp och sedan sittlift en liten bit till. När man har kommit så långt är det dags att börja ”klättra”. Jag vet inte riktigt vilket ord som skall användas för att beskriva vad man gör på vägen upp, men vandring känns inte heller helt perfekt. Det är som en lång naturlig trappa, förbättrad med brädor och stenar, de förra mest för att förhindra att stigen spolas bort tror jag. Ganska jobbigt var det i alla fall och innan vi hade kommit halvvägs fick vi lite problem. Eller rättare sagt, Tomomi fick lite problem. Hon tränar nog inte så mycket, för meddelade helt kort att hon tänkte lägga ner projektet och gå ner igen. Jag och hennes far fortsatte dock oförtrutet och tog oss på ungefär en och en halv timme, räknat från att vi gick av sittliften, upp till toppen. Väl uppe gick vi en bit till, jag vet inte riktigt hur långt det kan ha varit, men det tog nog omkring en halvtimme, med ganska många foto-stopp, till en liten samling stugor där det fanns toaletter och sånt. Det går även att övernatta där uppe, men det var inte på schemat ens innan Tomomi gav upp. Vi åt vår medhavda lunch, nigiri (”risbollar”) med umeboshi (inlagda sur-salta plommon) i, som Tomomis mamma var upp i ottan och gjorde till oss. Jag har inte ätit så mycket umeboshi innan, men jag gillade faktiskt det rätt mycket, så det skall jag prova fler gånger. När vi hade gjort det, och tittat lite på snö som aldrig smälter började vi bege oss tillbaka. Promenaden ner frestade rätt bra på knäna, de ”skrattade” som det kallas på japanska när det blir skakiga, och Tomomis far hade lite dåliga skor och fick ont i tårna, men annars gick det bra. Svettigt var det såklart däremot i överflöd. Tomomi hade suttit och sovit nere vid linbanestationen och var på rätt gott humör när vi kom, dryga tre timmars väntande till trots. På vägen hem tittade vi på ett par rejäla vattenfall, som vi såg även 2007, fast de var frusna då. Det var de inte nu utan flödade friskt. De faller ner i en spricka mellan branta bergväggar och ser helt klart häftiga ut.
När vi kom tillbaka till huset i Pippu var vi trötta och sov middag. Kvällen avslutades på grannstadens offentliga badhus med varma badkar och bastu. De finns ett badhus i Pippu också, men dit ville de inte åka, för då träffar de alltid en massa folk de känner och måste prata en massa.
Nu har jag skrivit rätt mycket, men har ändå lite kvar. På lördagen återvände jag till Asahikawa. Ingen vila dock, jag hann föra över bilder till datorn och sedan springa till bussen för att träffa Hiroko i stan. När jag hade träffat henne åkte vi och hämtade upp hennes gamla mor (Okaasan) och Hirokos kompis Yoshiko, som även jag känner, och åkte sedan hem till Hiroko och åt middag. Det var trevligt, jag lyckades följa med hyfsat i konversationerna på japanska, kunde prata lite med Okaasan (som är 90 år och inte kan engelska) och en hel del med Hirokos man Naokuni som förstår ganska bra engelska men helst pratar på japanska. Jag var där till klockan åtta ungefär, sen blev det Asahikawa dowtown och lite festival med parad, lite öl och annat skoj. Jag träffade utbytesstudenterna som bor på Matsumae Kaikan och drog om kring med dem ett tag. Vi bjöds på rätt kul underhållning; först en mindre eldsvåda som inte verkade orsaka nån skada att tala om men som drog dit två brandbilar, cirka tolv rökdykare, minst dubbelt så många poliser och jättemånga nyfikna åskådare. Som grädde på moset lyckade en av parardvagnarna fastna i en av de oerhört många elledningar som hänger och dinglar över hela Japan och var i vägen för brandbilarna. Den drog ner rejält jubel när den satt fast och rätt mycket när den så småningom kom loss. De hade dessutom en liten scen där de under någon timme bjöd på sång och dans i stil med slutscenen i Zatoichi, för den som vet hur den ser ut (de steppade inte, men i övrigt påminde det om den scenen), och det var såklart roligt att få se.
Nu orkar jag inte skriva mer. Jag klämmer upp lite blandade bilder från allt jag har skrivit om.