Jag vaknade vid niotiden av att mamma pratade med Hiroko i sitt rum, hennes rum ligger på en sorts halvplansvåning mellan först, där okasan bor och den andra där jag och Per bor, och en man som jag antog var Hirokos man Naokuni. Jag klädde på mig lite kvickt, tog en snabb vända på den kalla toaletten (leve sitsvärmaren) och sedan travade jag in mitt i deras konversation och hälsade. Naokuni såg ut ungefär som jag mindes honom och det var kul att träffa honom igen. Han pratar inte så mycket engelska, men han förstår bra och det gör att han i alla fall är med i samtalen hela tiden. Per kom ner ganska kort efter mig och efter att vi hade pratat lite om allt möjligt och Naokuni hade förundrats över hur stora vi var följde jag med honom ut och ordnade höjden på sadlarna och sedan åkte jag med dem till en cykelverkstad en bit bort för att kunna cykla hem mammas cykel när punkteringen var fixad. Han som jobbade där var en hejare på att laga, så det gick fort och lätt och var ganska kul att titta på. Det blev en lite lustig cykletur hem; cykeln är verkligen pytteliten, men det gick bra ändå, fast jag såg nog ganska rolig ut.
Hemma hade det inte hänt mycket sedan jag lämnade och jag blev lite irriterad och otålig, men jag tror att jag dolde ganska bra och dessutom gick det förvånansvärt fort för de andra att bli färdiga för avfärd. Planen var att vi skulle cykla till Tokai alla tre för att vi skulle kolla om vi kunde komma upp på nätet där och för att mamma skulle få lite koll på hur man tar sig dit med cykel. Det tog en bra stund, mest beroende på att vi stannade i ett varuhus och kollade runt på allt möjligt och köpte bröd till fika när vi kom fram. Jag köpte dessutom en ny och större väska med bättre axelband att ha när jag cyklar omkring. Det hade jag funderat på under hela resan så det var skönt att det äntligen blev gjort.
Så småningom kom vi alla fall fram till området där mamma bodde när hon jobbade på Tokai och både jag och Per kände igen oss; vi handlade i närbutiken vi brukade handla i då och sen cyklade vi upp till backen som leder till Tokai. Vi cyklade dock inte upp, den är väldigt lång och jobbig så vi gick upp för trapporna istället. Det är också lite jobbigt, men bättre än att cykla. Universitetet såg ut som det gjorde förr och vi kände till och med igen glasväggen till rummet där vi brukade sitta och titta på fotbolls-vm den härliga sommaren 1994. Vi kunde däremot inte komma ut på nätet, givetvis eftersom mamma kom på att de ju var tvungna att lägga till datorns mac-nummer för att man skulle få access, men vi kunde använda hennes och fick i alla fall gjort lite vettigt. Per tröttnade på att vara där ganska fort och cyklade in till stan, jag satt kvar och skrev en stund och mamma var kvar och gjorde något annat, jag vet inte vad. Klockan sex skulle vi träffa Per utanför Mos Burger inne i stan och hitta någonstans att äta middag, det blev samma pastarestaurang som sist efter enhälligt beslut, och Per fick stå och frysa i nästan 25 minuter innan vi kom. Jag satt lite för länge och skrev, och det var längre att cykla än vi trodde. Han blev i alla fall glad igen när han serverades Carbonara av en söt servitris och jag åt mumsig ostgratinerad äggplanta i tomatsås.
När vi hade ätit färdigt var det mörkt och ganska kallt så vi cyklade hemåt. Per svängde lite fel och det rådde en stund viss förvirring innan vi kom på rätt kurs igen. När vi kom hem spelade vi vändtia en bra stund innan jag ville sova för att kunna vakna tidigt dagen efter och cykla ut mot landsbygden för att se hur den ser ut. Det var kallt i rummet, men Hiroko hade lämnat av duntäcken till mig och Per och dessutom elektriska filtar så jag blev varm ganska snabbt. Jag har ju dessutom mitt fina bord att värma mig med.
