25 november, Tokyo

Det är nu över midnatt i Tokyo. Min sista dag här för denna gången har börjat. Jag skall alldeles strax gå och lägga mig. Den sista hela dagen spenderade jag i Ikebukuro och Ueno. Liksom förra året slogs jag rätt snabbt av hur mycket jag gillar just Ueno. Det är skithäftigt där bland de krokiga gränderna i Ameya Yokocho. Det retar mig lite att jag inte har varit där mer, men jag har ju åandra sidan gjort en del annat kul. Så, jag skall väl inte gnälla över det nu. Egentligen har jag inte mycket att skriva om vad jag gjorde, det var inte så spännande. Jag knatade omkring och tog en massa bilder, ovanligt många som jag är nöjd med, och tittade i lite konstiga affärer.

Jag tror faktiskt att jag skall avrunda redan här, så kanske jag kan släpa mig upp tidigt i morgon och få nåt gjort innan det bär av till Nagoya. Kolla gärna på bilderna här.

22 November, Tokyo

Nu har ett par dagar förflutit i Tokyo. Allt är som förra gången, packat med folk, stort, fullt av ljus och riktigt trevligt. Jag har egentligen inte gjort så väldigt mycket; tittat i affärer, fotograferat och promenerat välidgt långt. Igår var jag ute en sväng på kvällen, men lyckades inte hitta Bar Che och fick till sist traska hem lite lätt irriterad över att jag inte hade kollat kartan innan jag drog iväg. Jag hann i alla fall med ett besök på ökända Gas Panic i Roppongi, där det skall gå ganska vilt till har jag hört. Det gjorde det säkert fram på småtimmarna, men då hade jag redan stuckit. Sista tåget mellan Roppongi och Shibuya (där Bar Che ligger) går vid midnatt, så jag tog det. När jag ahde gett upp hoppet om att hitta Che bland alla lovehotell och diverse mer eller mindre rumsrena klubbar gick jag in på stora Starbucks och drack varm choklad och åt en god macka för att ladda inför promenaden hem till Hatagaya. Det blev nog mellan fyra och fem kilometer tror jag, och jag gick säkert inte närmsta vägen, men det är ju rätt svårt att hitta perfekt här efter så kort tid. Jag var faktiskt rätt nöjd med att det gick så smidigt som det ändå gjorde; gick inte fel mer än en gång då jag hamnade i en återvändsgränd, men det var en omväg på 100 meter eller så, så det störde inte mycket.
Jag får kolla igenon mina kartor och ge mig på att besöka Bar Che en lugnare kväll, för det är trist att åka hem utan att ha varit inne där nu igen. Roppongi känner jag mig ganska färdig med när det gäller nattsuddande. Det är så mycket inkastare där som vill att man skall besöka värdinnebarer, strippklubbar och annat lurigt där, och de ger sig inte i första taget. Emellanåt känns det som att man ständigt har sällskap med dem eller har en liten dam hängande i ena armen. Nej, även om det finns sådant i Shibuya också så är det betydligt lugnare där.
Däremot finns det ett högt hus någonstans i Roppongi dit jag skall ta mig en eftermiddag och se solen gå ner över Tokyo. Då bör jag dessutom hinna därifrån innan de flesta av de där lurifaxerna har hunnit ut på gatorna.
Bara tre dagar kvar här nu, och fortfarande en del att se och göra. Jag får ta mig i kragen och ge mig ut på stadens gator nu.

Några bilder från Tokyo finns här (19:e nov), här (21:e nov) (21:e okt) och här (23:e nov).

16 november, Chuzenji och Nikko

Efter den sena ankomsten dagen innan fick vi sova ändå till åtta när det var dags för japansk frukost. Lite konstigt med ris och fisk på morgonen, men det slank ner utan några större problem ändå. Däremot nöjde jag mig med att äa en tredjedel eller så av natton (bönor i gegga som smakar lite lustigt).
När vi hade ätit och tvättat oss, jag använde det finfina badet en gång till (även kvällen innan), och var pigga, rena och mätta gav vi oss ut för att traska en bit runt sjön Chuzenji. Det var rätt dimmigt, men man hade ändå fin utsikt över sjön och de delvis höstfärgade bergen runt omkring. Vi gick någon kilometer innan det var dags för kaffestopp, det blir ett par sådana när man reser med mamma, på ett litet café vid stranden. När vi gav oss ut igen började det ganska snart att regna lite lätt och vi bestämde oss för att ta bussen upp till ett av vattenfallen. Så här i efterhand var det en bra idé, även om vi aldrig fick se just det fallet som vi tänkte gå till, men ändå. Vattenfallet vi såg var faktiskt inte så spektakulärt, det rann nerför en klippslänt och såg mer ut som en lång fors. Däremot promenerade vi en bit längs en stor mosse som heter Senjogahara och som ser rätt märklig ut i sin platthet emellan alla berg. Det var regnigt och lite tradigt, men ändå skönt att få promenera ute i den friska luften.
Innan nerfärden till staden Nikko skulle vi såklart se det stora vattenfallet, Kegon Falls, som mäter 96 meter och ser ut som en riktigt vattenfall skall göra; vattnet faller rakt ner. Vi kom det och det lät mäktigt redan på avstånd, men mycket mer än så blev det inte. Det var helt enklet dimmigt; mycket dimmigt. Man såg ett par meter från utsiktplatsen där man normalt har jttefin sikt över fallet. Vi konfererade lite kort och kom fram till att det kändes lite fånigt att spendera resten av eftermiddagen med att sitta någonstans och hoppas att dimman kanske skulle lätta, så vi tog bussen ner till Nikko istället. Jag fick alltså inte se fallet denna gången heller, och kanske innebär det att jag blir tvungen att besöka Nikko igen. Inte för att det skulle vara så hemskt… men ändå.

Jag har lagt lite bilder här.