Hiroshima 30 november

När detta skrivs är min resa genom Japan på sätt och vis slut; jag har besökt alla platser jag skulle, jag har sett det jag ville se och jag har bara hemresan kvar. Visserligen är det en ganska lång hemresa, jag lämnar Hiroshima vid sju på morgonen och anländer till Asahikawa strax efter midnatt, men det är likväl bara en hemresa. Det känns faktiskt ganska mycket som att jag skall åka hem. Det skall bli skönt att få sitta i mitt rum och skriva ner lite mer från resan, titta på bilder och bara ta det lugnt. Men innan dess skall hemresan klaras av och detta inlägg skall skrivas färdigt. Så, till saken.

Jag lämnade Kochi vid sex på morgonen och reste tillbaka samma väg genom och över bergen, över den långa Seto-Obashi bron, bytte tåg i Okayama och kom till slut fram till Hiroshima vid tio på förmiddagen. Jag hade under tågresan bestämt mig för att göra det enkelt och ta en taxi direkt till hotellet för att dumpa mitt bagage och sedan ta en snabb vända bland fredsmonumenten, som ligger nära hotellet, för att sedan spendera större delen av dagen på ön Miyajima strax utanför Hiroshima. Planen följdes, det var en lagom lång taxiresa på tio minuter ungefär, och jag vandrade snabbt igenom Fredsparken på väg mot spårvagnen mot Miyajima-Guchi, hållplatsen där färjorna till ön går. Det var en lite konstig känsla att stå och titta på de olika monumenten över atombombens offer, och jag hoppade faktiskt helt och hållet över museet, det är ju inte så väldigt muntert och det känns som att man har sett bilder och sånt så det räcker på eländet som bombningen medförde. Däremot var jag en liten stund vid Barnens fredsmonument och tittade på papperstranor och en något längre stund vid Atombombsdomen, det enda som idag finns kvar av den gamla staden Hiroshima. De har sett till att den är bevarad precis som den såg ut efter bomben, och det är konstigt att stå även här. Turism kopplat till denna sortens monument är ju i grund och botten ganska märklig. Domen var i alla fall det som jag upplevde som klart mest sevärt och jag är glad att jag stannade där en stund. När det var avklarat hoppade jag så på en spårvagn, bytte en gång och tog sedan färjan ut till Miyajima.

Miyajima är en mycket berömd ö i Japan, det finns en gammal helgedom där, och kanske framförallt den ”flytande” Toriin som står i vattnet en bit utanför helgedomen och klargör att hela ön är helig. Jag läste i min inlånade reseguide att ingen får födas eller dö på Miyajima, som jag förstod det med koppling till nämnda helighet, och det är ju en faktum som bore vara upphov till en hel del praktiska problem. Är det till exempel förbjudet för havande kvinnor i nionde månaden att åka dit? Och hur är det med gamlingar, får de inte heller vara där om de är lite för skröpliga? Hur som helst, vyn över denna Torii anses vara en av de tre vackraste i Japan, jag har lite svårt att förstå hur de tänker när de gör denna bedömning, men så är det i alla fall. Fin är den åtminstone och en dag som denna, då jag besökte Miyajima, med strålande solsken och klarblå himmel gör inte vyn sämre. Det finns även en fin pagod i anknytning till helgedomen och den gjorde sig också mycket bra mot den klarblåa himlen.

En annan sak som bör poängteras är att det lullar omkring en massa små hjortar överallt på ön och de är inte tama, men helt obekymrade av turisterna och det är en rätt konstig känsla att sicksacka sig fram mellan idisslande hjortar på trottoarerna. En av de rackarna smög sig dessutom på mig när jag satt och vilade mot slutet av dagen och knyckte min karta som det sedan kalasades på till en japansk turistgrupps förnöjelse.

När jag hade tittat på de olika sakerna nere i staden och ätit en ”curry rice” tänkte jag mig en linbanefärd upp till toppen av berget för att titta på den, enligt turistguiden, fantastiska utsikten över det japanska Inlandshavet. Det var en ganska kort men lutande promenad upp till den nere linbanestationen och jag var lite trött och svettig när jg kom fram, men linbanan var värd en åktur, om man inte har problem med höjder, och jag kände mig lite som Clintan i Örnnästet ända tills jag stuvades in i den lilla vagnen med fem fnittrande japanska medelålders damer. Det var inte så mycket Örnnästet över dem. Utsikten motsvarade vad guiden utlovat och jag tog mig dessutom upp till den allra högsta toppen, via en massa, massa trappsteg, fast det var inte mycket bättre sikt därifrån och det går att diskutera om det var värt allt svettande att komma dit. När jag vilat där en stund bestämde jag mig för att gå en gångväg tillbaka ner till byn längs bergets andra sida, i förhållande till linbanan. Det gjorde jag och det var sjukt jobbigt, nästan bara en massa skog och inte mycket till utsikt och en helvetisk massa trappor. Dessutom gick trapporna både upp och ner alldeles för länge och det tog således ett bra tag innan jag överhuvudtaget började röra mig neråt. Jag surade över det en stund, men när det väl började bära av neråt ångrade jag detta surande och längtade till och med efter att få gå uppför innan jag till sist kom ner. För den som aldrig har gått nedför under två timmar kan jag tala om att det frestar rätt rejält på knän och lår, men måste ju hålla emot hela tiden för att inte, mer eller mindre, rulla nerför hela vägen. Eftersom det vackra vädret höll i sig hela dagen och jag har en tendens att bli varm och svettas lätt var jag inte så fräsch när det började närma sig slutet på vandringen och rejält trött nr jag till sist var nere vid vattnet igen. Så pass trött var jag att jag inte ens brydde mig om att gå in i helgedomen, utan satt istället på en stenbänk och tittade ut över havet tills det började mörkna. Till mitt försvar av detta beslut skall dock fogas att det inte är så lätt för en dum europé att förstå dessa tempel och helgedomar ordentligt. De är inte så noga med att beskriva vad det är man ser, och när de gör det är det oftast på japanska eller inte tillräckligt utförligt för att man skall kunna förstå ordenligt vad det är man tittar på. Det var, så här i efterhand, kanske ett ganska dumt beslut i alla fall, men det tjänar ju inte mycket till att sura över det. När solen hade gått ner tog jag en färja tillbaka och åkte den förhållandevis långa spårvagnsresan tillbaka till Hiroshimas centrum, det tog nog 35 minuter, och började vandra längs gågatorna för att hitta ett schysst ställe att äta kvällsmat på. Det gjorde jag, rätt var det vad sprang jag rakt på en Yoshinoya och kvällen var räddad. Mätt och nöjd drog jag mig sedan mot hotellet för att sova och dessutom handla lite frukost till min långa tågresa på vägen. Enligt kartan jag fått av Hiroko, som visade var hotellet låg, skulle det finnas en 7-Eleven precis i närheten och den hittade jag. Tyvärr gick jag fel på väg därifrån och fick en liten bonuspromenad på tjugo minuter innan jag kunde vila ut på mitt rum. En öl och ett bad, lite skrivande och nu är det tack och god natt.

Kochi 29 november, Shikoku

dag hade jag sovmorgon och var inte uppe förrän vid åtta. Det var skönt minsann, men dagen blev hektisk. Eftersom jag övernattat i Takamatsu var det första som stod på programmet att besöka slottet i Takamatsu och framförallt Ritsurinparken. Jag började med det förstnämnda som inte var särskilt roligt alls. Man såg inte mycket av slottet och ändå mindre av havet det ligger vid. I storlek var det ungefär som ett uthus i Himeji och jag klarade av den korta promenaden i den tråkiga parken på mindre än tio minuter. Istället styrde jag mot Ritsurinparken. Den är anlagd av en rik och mäktig lokal familj och de höll på med att konstruera den under en väldig massa år, de började 1625 och den var klar 1745. Parken var fin med mycket kullar och vatten och en hel massa höstfärgade träd. Dessutom ligger den precis vid foten av ett lustigt Shikoku-berg som ser ut som en uppochnervänd tratt som bara ligger mitt i landskapet. Det sticker upp sådana berg överallt här och det gör landskapet ett ganska säreget. Jag lullade omkring här och fotograferade lite förstrött i ungefär två timmar innan det var tid att fara tillbaka ner till stationen för att ta tåget söderut, tvärsöver ön till staden Kochi.

Denna tågresa var en upplevelse skall jag säga. Landskapet på Shikoku är, som jag tidigare nämnt lite lustigt med alla utspridda små berg, åtminstone vid kusterna. Mitt på ön är det en annan femma. Tåget slingrade sig längs stup och sluttningar, genom tunnlar och över broar som sträckte sig över klyftor eller floder om vartannat. Tyvärr var det ganska svårt att fånga detta på bild och även om jag fick en del hyggliga bilder så hade jag inte många chanser att fotografera de allra häftigaste bergen och dalarna. Jag vet att jag har fläskat på med en del överdrivna uttryck tidigare, och hade det inte varit för det hade jag slängt in något fantastiskt och kanske rent av ett oerhört. Men, det skall jag inte göra. Vackert var det i alla fall och mycket speciellt. Resan tog ungefär två och en halv timme och jag flängde mellan tåget båda sidor för att få se så mycket av Shikoku som möjligt. Däremot gillar jag inte det här med tunnlarna, det är ju praktiskt, men mina öron ballar ur fullständigt och man tröttnar på ganska fort på att hålla på och blåsa hela tiden för att jämna ut trycket. Lite intressant är det dock för det måste ha kostat en förmögenhet att bygga dessa järnvägar med alla tunnlar genom bergen, och det är verkligen inte bara på Shikoku de har en massa tunnlar. Alla Shinkansen jag har åkt med hittills susar genom en massa de också, det är antagligen ett naturligt resultat av det bergiga landskapet som verkar vara ganska genomgående i Japan. Men, jag skall inte klaga, det var en mycket trevlig tågresa och det skall bli roligt att få göra om den redan i morgon åt andra hållet.

Väl framme i Kochi åkte jag till det lokala slottet och tog mig stapplande upp för alla trappor för att skåda en storslagen utsikt över staden med omgivande berg i en smått begynnande solnedgång. Där blev jag sittande och glodde på bergen en stund innan det slog mig att jag ju ville ut till Stilla Havskusten för att titta på en staty föreställande en lokal hjälte, Sakamoto Ryoma, som var inblandad i Meiji-restaurationen på något vis (när shogunatet föll och kejsaren återfick en större politisk makt, på ett ungefär) under andra hälften av 1800-talet. Så, jag kastade mig i en taxi och hade vissa problem att få chauffören att förstå vart jag ville åka. En stund senare förstod jag att detta nog främst berodde på att det var en bra bit, det tog säkert 45 minuter och kostade, med japanska mått, svindlande 160 kronor. Statyn var inget vidare rolig, delvis beroende på att de höll på och byggde om något precis bredvid den så att den flankerades av en stilig presenningtäckt byggställning. Desto mysigare var det att sitta vid Stilla Havet i behaglig värme och se de stora vågorna rulla in medan mörkret föll. Lite pretto-romantik-varning här, jag vet, men det var faktiskt riktigt mysigt. Jag satt en bra stund och bara njöt av lukten, ljudet och utsikten. Ett par bilder fick jag till som visar hur fint det var, men ljudet och doften får man försöka föreställa sig på egen hand. Det var ett värdigt avslut på en dag präglad av naturupplevelser och bussresan tillbaka till stan var lång och sömnig.

Väl i centrum har jag fått i mig en biff-curry, och nu är det dags att sova. Uppstigning klockan fem i morgon igen för avfärd mot Hiroshima med atombombsmonumentet och ett av japanernas viktigaste turistmål; ön Miyajima, med den berömda Torin (helig port) ute i vattnet. God natt.

 

Ritsurinparken

 

Resan tvärsöver Shikoku

 

Kochi

Takamatsu 28 november, Himeji-slottet och Takamatsu

I morse var jag rysligt trött. Uppstigning strax innan fem för att komma med ett tåg 06:10 från Nagano till Nagoya är sådär roligt. Men det gick bra, jag höll min förutbestämda plan och lämnade hotellet halv sex för att ha gott om tid till promenaden och navigering på stationen. Det var såklart inga problem alls och jag satt en stund och väntade, men det spelar faktiskt ingen större roll. Det viktigaste var att jag på tåget som jag skulle så att jag skulle hinna med att besöka slottet i Himeji. Detta slott är enligt Japan-guiden, som jag har lånat av Fredrik, dett främsta av tolv kvarvarande samurajslott. Nog var det fint alltid, för övrigt är det med i Akira Kurosawas Ran och Kagemusha, Shogun, en Bondfilm (You only live twice) och Den siste samurajen, och det var ett bra beslut att åka dit och titta. Jag har inte riktigt förstått vilka delar som är byggda när, men det verkar som att det mesta av det som står idag byggdes i början av 1600-talet, kanske skulle jag inflika att slottet är intakt, och inte någon ruinhög, vilket mina bilder förhoppningsvis kan understryka. De byggde ju sina slott ganska annorlunda mot hur det gjordes i Europa, och på det stora hela får jag nog säga att deras sätt, åtminstone, är vackrare. Hela slottet är vitt, både ”hus” och murar, och allt har fint dekorerade tak. Jag vet inte riktigt varför, men jag gillar det här med dekorerade tak. Det hela är byggt på ett sätt som gör att det blir ett fasligt slingrande när man skall ta sig in, i syfte att förvirra en eventuellt anfallande fiende, och det gör att det är ett litet projekt att ta sig till bestämda punkter inne på slottsområdet. Det fanns tydligt markerade promenadvägar, och så länge man var på dem var det lugnt, men om man ville se något som de inte hade räknat med var det lite lurigt. Jag fick i alla fall sett allt, och det var rätt häftigt att se hur det såg ut inuti, och inte bara från utsidan. De hade trägolv överallt och varenda utrymme, som man fick se, var nästa lika fina. Nu lär ju de rum som nyttjades av härskarna här ha varit bättre utsmyckade än vaktrummen, men i grunden var de nästan exakt likadana; mörka trägolv och bjälkar och vita väggar.

När jag hade förundrats över allt detta i knappt två timmar var det dags att ge sig av med nästa tåg mot Okayama för byte mot Takamatsu, på Shikoku (ganska stor ö i syd-öst). Tågresan bjöd inte på någon större spänning och kvällen i Takamatsu var mest intressant för att jag hittade en sportbar och tittade på en eftersändning av Stuttgart – Rangers, som var sådär rolig. Men, jag drack öl till och var glad ändå, ända tills jag skulle tillbaka till hotellet och gick vilse. Jag fick åka taxi, men det var nära och kostade bara 550 Yen (28 kr), så det kastade ingen skugga över min långa men trevliga dag i mellersta Japan. Nog skrivet för denna gång.